Jag hade faktiskt ingen aning om att Vietnam hade sa mycket charterturister att man lyckats bygga en hel stad som for tankarna till kanarieoarna.  Det ar en fin strand med hoga vagor som inbjuder till bad, men staden i sig ar fruktansvart opersonlig och saknar karaktar. Vi ser egentligen ingen anledning att stanna och cyklar vidare imorgon, med siktet installt pa mindre strander langre norrut.

Vart forra inlagg var valdans tradigt for nagon som inte bryr sig om cykling, mil hit och dit och hur manga hojdmeter man tar sig per kilometer nar man cyklar vagen mellan Bao Loc och Dalat, sa vi tankte att vi far kompensera med lite bilder!

Vi har konstaterat att det ar bland berg vi vill cykla, uppforsbackarna for nastan bara gott med sig (nedforsbackar om inte annat, men aven vackra vyer, stillsamma miljoer, (oftast) mindre trafik och en storre utmaning!) och ni far nog vanja er vid att se bild efter bild efter bild pa bergsvyer, bergstoppar, bergsdalar, berguppforsbackar, bergnedforsbackar, bergsfolk, bergsdjur, bergsvaxter, bergs…. Det ar sa mycket roligare att cykla och da tar vi betydligt fler bilder som vi vill dela med oss av.

Kartan ar uppdaterad!

Efter en vanda till den kambodjanska kusten cyklade vi in i Vietnam i slutet av december. Vi hade forsokt reda ut avstandet till den vietnamesiska gransen och en fransman havdade bestamt att det var under tva mil, nar det i sjalva verket var over fem. En lang, dammig, vag ledde fram till ett skjul och en bom som befolkades av tre glada gransvakter, varav en forsokte sig pa nagon form av trolleritrick med Olas pass. Den vietnamesiska sidan stoltserade med en rejal byggnad, en portal in i “friheten”, med flaggor och vimplar. Vagen var asfalterad, om an lite gropig. Vi cyklade snabbt in i Ha Tien dar vi “bara” skulle kopa en karta och ta ut ett par miljoner dong, darefter cykla vidare. Det slutade med att vi stannade i Ha Tien over natten, att jag sparrade mitt bankomatkort, att vi cyklade en extra runda pa tva mil i jakt pa en karta som inte fanns och att vi bara fick ut tva miljoner istallet for de tio vi ville ha.

Halvlyckat, men vi stannade till pa ett internetcafe och ritade en egen karta som ledde oss till Chau Doc dagen darpa. Genom mekongdeltat hade vi sallskap med tva irlandare som ocksa var pa vag mot Saigon. Det ar kul att traffa andra cyklister som ligger pa samma niva som vi gor, manga langfardscyklister man ser ar just cyklister och inte resenarer pa cykel som vi havdar att vi sjalva ar. Med heldrakter i lycra, omanskliga ben och haftiga spd-pedaler har vi inte en chans nar de satter fart och cyklar tjugomilsdagar. Paddy och Phil, daremot, hade nastan samma sockersug som vi och var mer intresserade av att se sig omkring an att bara rora benen i cirkelformade rorelser (vilket for manga cyklister verkar vara den enskilt basta rorelsen som finns). De 50 milen avverkades pa fem trevliga dagar och vi kom till Saigon lagom till nyarsafton.

Vi firade nyar, handlade en rejal karta (en ordentlig inbunden bok, men det var den enda som hade en anstandig detaljniva) och njot av tre dagars vila med en lagom mangd sightseeing. Irlandarna tog bussen till Dalat och vi fortsatte slita vara kuggar och cyklade norrut ut ur Saigon den 3e januari. Sa fort vi kom av Hwy 1A (som man hor ar en vag med en ordentlig mangd trafik, 1A) blev cyklingen battre och battre och det borjade ga lite upp och ner. Andra dagen fran Saigon till Dalat inneholl ett pass som hade varit en barnlek om det inte hade varit for det daliga underlaget och den extrema varmen. Resans forsta stigning infoll pa resans hittils varmaste dag och det tog oss over fyra timmar att avverka de tva milen upp till toppen. Nasta dag vaknade vi kalla om oronen och insag att vi nog hade kommit upp en bit trots allt. Vi hade langarmat en bit in pa formiddagen och pa resans hittils klart kallaste dag tog vi oss den sista biten upp till Dalat. Att planera sina dagar ar ju lite svart eftersom vi aldrig vet nar det gar upp och nar det gar ner, men att forst cykla 11 mil for att sedan avsluta med en mils rejal stigning tar pa krafterna.

Nu har vi spenderat en dag i Dalat och promenerat runt lite bland kullarna. Imorgon ska vi cykla de fjorton milen ner till Nha Trang vid kusten, en stigning till 1700 meter och sedan en lang nedforsbacke hela vagen till havet. I Nha Trang stannar vi nog ett par dagar och ska forsoka ladda upp lite bilder (och uppdatera kartan, denna dator har en medeltida version av webblasaren..)!

Fran Kompong Thom cyklade vi mot Phnom Penh i en rasande fart. 162 km istallet for de 100 vi hade planerat. Hade vi inte varit doda i vara stackars sma kroppar hade vi nog fortsatt den sista milen ocksa, men nar Luck Luck Motel dok upp vid vagkanten var det inget svart beslut att stanna for natten. Morgonen efter cyklade vi over Japanese-Cambodian Friendship Bridge in i Phnom Penh och hittade ett guesthouse vid “lakeside”, som numera inte langre ar nagon sjo eftersom man fyllt den med sand. Phnom Penh ar en trevlig stad som for en gangs skull faktiskt kanns lite mindre an vad den egentligen ar.

Efter mycket om och men lyckades jag lagga upp ett gang bilder… Var tvungen att forminska dem rejalt och komprimera i ganska sunkig kvalite, men battre an sa har blir det inte! Hall till godo. Klicka pa bilderna for en storre variant med nagon form av torftig bildtext…

…kunde ha varit ett semesterparadis i centrala Kambodja, ett stalle dar ett levande nattliv blandas med kulturella aventyr och upplevelser. Det ar det inte. Den dar Thom erbjuder inget annat an ett gang tempel tre mil norr om staden, tempel som vi besokte igar. Det som skulle bli ett kort stopp pa vagen mellan Siem Reap och Phnom Penh blev tre natter tack vare nagon marklig typ av magproblem.

Cyklingen fran Bangkok till gransovergangen vid Aranyaprathet/Poipet var forhallandevis enkel. Fina vagar med lite trafik, de bilar som fanns visade en otrolig hansyn, en hansyn utan motsvarighet i Europa. Aven vagen ut ur Bangkok var en latt match jamfort med manga stader i Europa. Bortsett fran att vi hade en undermalig karta, cyklade ett tiotal mil for mycket och fick sova en natt pa ett kombinerat guesthouse/bordell gick allt som smort!

Vi vilade en dag i Siem Reap, besokte massiva Angkor Wat och tog darefter sikte pa Phnom Penh. Redan nu langtar vi ut till kusten, att pressa mil efter mil pa raka, langa, asfalterade vagar ar ibland lite monotont. Fran att vi kom till Kambodja har vi bara gjort en enda svang! Samtidigt upplever man ett land pa ett helt annat satt pa cykel, vi stannar och ater i byar som aldrig far besok av turister och cyklar genom vackra landskap som man annars hade sett susa forbi fran fonstret pa en buss. Om nagon fragar oss vad vi hittils har sett under de sju dagar vi har cyklat ar det svart att satta fingret pa nagot speciellt, men vi hade aldrig velat byta bort dessa sju dagar mot tio timmar pa en buss..

Vi hamnade i Bangkok efter en omotiverat lang resa (om man bortser fran det laga priset vi betalade, da var den motiverat lang) med Air Berlin. Jag har alltid trott att tyskar var ett valvuxet folk, men benutrymmet lamnade mycket att onska. Till och med Finnair, som hade mitt tidigare rekord, lag i la om man orkar jamfora…

Cyklarna kom fram i precis sa manga delar som vi skickade dem. Transporten fran flygplatsen skedde i en pa tok for liten taxi, var tredje passagerare (som aven han bar pa en cykel som klarat resan mindre bra..) lag mellan satena i baksatet, men fram kom vi.

Bangkok ar en trevlig stad. Khao san road ger en kansla av malmofestivalen men i ovrigt ar det en stad dar man kanner sig levande och som har mycket att ge. Vi har besokt ett gang tempel och shoppat lite saker vi behovde komplettera var utrustning med, men i ovrigt mest acklimatiserat oss for vad som komma skall.

Imorgon cyklar vi osterut, mot Kambodja. Aven om man hade kunnat spendera mer tid i Bangkok ar vi valdigt sugna pa att borja cykla och ar vid gott mod!