Bulgarien / Turkiet

Karta: I Bulgarien hade vi en vanlig landskarta köpt på en bensinmack, i Turkiet satsade vi på att använda kartan i en guidebok vi fått tag på i Bulgarien. Det gick, men vi fick hålla oss på den stora väg som fanns med på kartan. Varför vi inte köpte en ordentlig karta vet jag inte, jag tror framförallt att cyklingen in i Istanbul hade blivit mycket lättare då.
Vägar/trafik: Väldigt varierande. I Bulgarien var det generellt helt ok vägar (mycket hål och dålig asfalt men aldrig riktigt dåligt) och ganska lite trafik. I Turkiet cyklade vi på en av de “mindre större vägarna” och det var en fruktansvärd upplevelse jag hoppas slippa uppleva igen. Vägen in i Istanbul var den mest trafikerade jag någonsin cyklat (Saigon, Bangkok, Chengdu, Rom… rena barnleken i jämförelse!) men det hade kanske kunnat undvikas med en bättre karta.
Mat: De västerländska snabbköpen byttes sakta ut mot mindre butiker med ett mer begränsat utbud, men pasta var alltid lätt att få tag på och väldigt billigt. Vi åt mer på restaurang i Bulgarien än andra länder eftersom det var så billigt och i Turkiet kunde man få tag på superbilligt bröd i varenda by.


Gå till bildarkivet på Flickr (hela resan) | Bildarkiv (Bulgarien/Turkiet) | Starta bildspel (Bulgarien/Turkiet)
Detta är sista sidan i denna reseberättelse. Klicka här för att komma tillbaka till förstasidan (eller klicka på en flagga nedan för att bläddra tillbaka).

Början på slutet

När vi började cykla kändes det som att det var hur långt som helst till Istanbul men när vi hade korsat Donau och kommit till Bulgarien var det plötsligt tvärtom, vi började fasa inför att det faktiskt började lida mot sitt slut.

Som vanligt i ett nytt land var det pengar, karta och vatten som var det viktiga (i den ordningen!). Vi hade lite bekymmer vid bankomaten eftersom vi inte någon som helst aning om växlingskursen för Leva. Vi valde det högsta belopp som fanns som snabbval och det visade sig vara ungefär 1200 kr. Det började gå upp och ner igen och vi satsade på att komma ut till kusten vid Albena och längtade efter att se havet igen. Det blev ingen besvikelse, men det är otäckt hur man kan gjuta turistorter i betong och att folk faktiskt åker dit. Vi kom till Varna och ordnade två sängar på det enda hostel som hade lediga platser.

Daves hostel i Varna var det minsta jag bott på. Det drevs av Dave, en excentrisk engelsman, som troligtvis tog tjack och sov på en luftmadrass i grannens pool eftersom han hyrt ut sin egen säng. På hostelet bodde även en engelsk kvinna som väntade på att hennes man skulle släppas ur häktet. Han hade druckit ett par glas för mycket, blivit arg och eldat upp sin packning på en åker. Om det var olagligt eller ej hade varit svårt att reda ut, men nu efter ett par dagar i arresten skulle han tydligen släppas. Varje kväll bjöd Dave på öl, men drack alltid själv så mycket att han hade svårt att hålla ordning på sig själv. En underhållande vistelse men man var kanske inte helt utvilad när vi började vår slutspurt mot Istanbul.

Sunny beach betraktades bäst på avstånd

Vi valde kullarna istället

Min pappa hade ringt och sagt att han skulle vara i Istanbul fem dagar senare och vi satsade på att komma dit samtidigt. Vi följde kusten till en början, men turistsvineriet nådde sin kulmen när vi kom till “Sunny beach” och vi bestämde oss för att svänga av inåt land. Kusten hade säkert varit jättevacker, men det var svårt att komma bort från turistorternas betong och vi trivdes mycket bättre i den vackra nationalpark vi cyklade genom de två sista dagarna i Bulgarien.

- You want some tea?

Man glömmer snabbt hur det är att korsa en gräns när man cyklar genom EU där gränskontrollerna är i princip obefintliga, men att korsa gränsen till Turkiet bjöd inte på några direkta svårigheter. Efter en timmes köande fick vi en stämpel med 30 dagar och vi cyklade nedför en rejäl nedförsbacke på den turkiska sidan. Den turkiska gästvänligheten visade sig genast när vi kommit över de första kullarna. Vi blev stoppade av en bil som signalerade att vi skulle stanna. En man kommer ut och börjar prata om att han säljer tyger till England och att hans fru är gravid, varvid han ger oss två aprikoser. Jag tackar hjärtligt, han vänder sig om och är på väg in i bilen igen, men något får honom att ångra sig och det slutar med att han ger oss en hel påse aprikoser. Jag försöker säga nej, men det är helt omöjligt och jag inser snabbt att vi nu har ett par kilo aprikoser att äta till middag!

Mot Istanbul!

Nästa gång vi blir stoppade har mörkret börjat närma sig och efter två koppar te får vi tälta på baksidan av en restaurang. Vi tänker att det är en perfekt plats att tälta på, man kunde inte se oss från vägen och det är alltid skönt att ha tillåtelse, men tydligen hade granngubben vissa synpunkter på vårt val av tältplats. Jag vet inte hur mycket klockan var, men det var mörkt och jag vaknar av att jag står utanför tältet och pratar tyska med en turkisk man. Jag pratar inte ens tyska, en väldigt märklig känsla. När jag kommit till liv inser jag att han vill att vi ska flytta på oss, varför förstår jag inte, men jag vägrar och säger att vi ska flytta oss på morgonen. Plötsligt blir han väldigt glad och säger att det är bra, vi skakar hand och han går därifrån. Trodde han att vi skulle stanna länge? Märkligt.

Utdrag ur dagboken, 20 juli, 114 km
Jag tror att jag hade gett upp om denna dag hade kommit under första veckan i Polen. Fruktansvärt dryg. De första 20 km gick lätt, men sedan började vägen gå segt upp och segt ner, trafikmängden ökade och vägkvalitén blev sämre. Riktigt drygt blev det när det började blåsa rakt emot oss. /../
Vi borde haft en bättre karta, vägen vi valt gick utanför byar och städer och det fanns inga affärer eller restauranger att äta på. Jag är hungrig. Idag har jag ätit: ett paket kex, en sockerkaka, ett mars, två glassar, två påsar chips och drack två liter cola, allt inköpt på bensinmackar (just nu sitter jag utanför tältet som vi satt upp bakom en shellmack). Vi borde haft en bättre karta, men samtidigt vill jag inte ta några omvägar. Jag vet att pappa väntar med ett riktigt hotellrum och en god middag i Istanbul.

Vi blev bjudna på te flera gånger om dagen de sista två dagarna in i Istanbul. Det var det enda positiva med denna helvetesväg. Det gick upp och ner, men i nedförsbackarna var vägen för dålig för att man skulle kunna hålla någon hastighet. Vägen trafikerades av lastbilar lastade med sand som blästrade våra ansikten varje gång de körde förbi. Riktigt tråkig cykling, jag är säker på att det hade funnits flera andra, trevligare, vägar vi kunde valt. Sista biten in i Istanbul började som en vanlig landsväg och slutade med totalt 12 filer och två bussfiler i mitten. Helt sjuk trafik.

Istanbul! Jaha?

Istanbul!

Det kändes märkligt att kliva av cyklarna och se pappa på det lilla torget i Sultanahmet. Trötta och hungriga var det skönt att veta att vi hade hotellrum och äntligen kunde ta en dusch efter de sista dagarnas slit. Istanbul är inget dåligt ställe att avsluta resan på, det var en mycket mysig stad (trots sin storlek!) och hade en kul blandning av öst och väst. Samtidigt var jag sugen på att fortsätta cykla, det kändes inte som att jag var slut än, jag hade mycket kvar att ge. Vi hade diskuterat lite löst att fortsätta mot Israel men flygbiljetten hem var bokad och det kändes inte realistiskt att fortsätta. Idag hade jag tänkt annorlunda.

Efter att jag kommit över den inledande chocken i Polen hade allt bara rullat på (ha ha) och när jag satt på vårt hostel i Istanbul efter ett par flaskor vin kändes det tomt, som om den där prestationen man skulle vara glad över hade uteblivit. Jag hade inte haft någon som helst längtan att komma till målet och målet hade aldrig varit det viktiga, nu när jag var där kändes det lite som “Jaha? Och nu?”. Jag hade inte uppfyllt mina drömmar, hittat mig själv eller gjort min “livs resa”, men jag hade insett att det var på sadeln jag skulle resa och att det nog inte skulle ta lång tid innan jag gav mig ut igen.

Varför det tog ett helt år kan jag inte riktigt svara på, men sommaren 2009 bokade jag flyg (med Ola och cykel) till Bangkok. Läs om resan från Bangkok till Chengdu.


Gå till bildarkivet på Flickr (hela resan) | Bildarkiv (Bulgarien/Turkiet) | Starta bildspel (Bulgarien/Turkiet)
Detta är sista sidan i denna reseberättelse. Klicka här för att komma tillbaka till förstasidan (eller klicka på en flagga nedan för att bläddra tillbaka).

Sverige

Polen

Slovakien

Ungern

Rumänien

Bulgarien

Turkiet

Lämna en kommentar

* måste du fylla i