Vietnam

Kartor: Många hävdar att det saknas bra kartor över Vietnam. Vi hittade en lysande hardcover kartbok i “Fahasa bookstore” i Saigon. Mycket bra detaljnivå!
Mat/boende: Det var aldrig några problem att hitta varken mat eller boende i Vietnam. Ofta var man dock förpassad till bufféliknande inrättningar med kallt kött och grytor för att äta och till bordeller för att sova. På turistställena var dock utbudet enormt!
Visum: Fixade visum på ambassaden i Phnom Penh, Kambodja. Det tog två dagar och började gälla det datum man skrev på ansökan.
Pengar: Det fanns bankomater i alla större städer, dock ofta med en maxgräns motsvarande 400 kr vilket blir dyrt om man betalar en hög uttagsavgift till sin svenska bank. På de större bankernas bankomater kunde man ta ut motsvarande 800 kr.


Gå till bildarkivet på Flickr (hela resan) | Bildarkiv (Vietnam) | Starta bildspel (Vietnam)
Gå vidare till nästa del av reseberättelsen eller välj land nedan.

Mekongdeltat

Vietnam kändes lite som en nystart. Cyklingen i Kambodja hade varit monoton och svettig, vi ångrade lite att vi inte hade valt mindre vägar och att vi hade ägnat så mycket fokus på att komma till sevärdheterna. Kanske kommer vi att cykla i Kambodja igen, men då på ett helt annat sätt. Nu kom vi till ett nytt land, vi såg bergen hägra bara ett par dagar bort och vi såg fram emot att besöka Saigon.

I Ha Tien bara några kilometer över gränsen tänkte vi stanna till för lunch, ett bankomatuttag och ett inköp av en karta. Naivt trodde vi att det skulle ta en timme. När klockan började närma sig sent insåg vi att det nog var bäst att stanna över natten. Resultatet blev två miljoner Dong istället för de önskade 12 miljonerna och en karta för den närmaste dagen avritad från Google maps. Lunchen imundigades på ett café med anor från den franska kolonialtiden och var dagens stora behållning. Till middag bjöds det på baguetter med skrattande kon, något som skulle komma att bli en god vän under vår vistelse i Vietnam.

Vi cyklade på en liten väg längs med Vinh Te-kanalen mot Chau Doc. Det var varmt, men cyklingen bjöd på mysiga byar och vackra vyer. I Chau Doc hittade vi två irländare, Paddy och Phil, som vi hade sällskap med hela vägen till Saigon. Cyklingen genom Mekongdeltat var mysig, en trevlig introduktion till den flod som vi mer eller mindre skulle följa hela vägen till Jinghong i Kina. Vietnam kändes levande, vi stannade till i små byar och större städer, åt spännande mat på de lokala marknaderna och förundrades över allt lustigt som hela tiden var på gång. Det låter kanske klyschigt, men cyklar man hela tiden mellan städer som egentligen inte har några speciella sevärdheter att erbjuda är en levande marknad skillnaden mellan ett enkelt sovstopp och en trevlig upplevelse.

Vinh Te Canal

Trevliga marknader

Utdrag ur dagboken, 30/12 100 km -> My Tho
Det är roligt med lite sällskap, särskilt när man träffar folk som har ungefär samma inställning och håller ungefär samma takt som vi gör. Phil, den lille av de två, har sett lite sliten ut på eftermiddagarna men de håller ihop bra. /../
Vi har köpt fyra baguetter och ett paket skrattande kon som vi ska äta som bonusfrukost imorgonbitti. Vi äter fortfarande betydligt mer än de båda irländarna gör. Efter en diskussion om cyklisters sjuka godisätande (där vi kom fram till att man borde dra ner på sockret) kände vi oss tvungna att i smyg ta oss till affären för att köpa kvällens snask, så att Phil och Paddy inte skulle genomskåda vår dubbelmoral. I affären möte vi dock de båda gottesugna irländarna som hade tänkt samma tanke.

Nyår och berg!

Vägen in i den tidigare sydvietnamesiska huvudstaden (som numera heter Ho Chi Minh City) var kaotisk, men som vanligt var bilisterna vana vid att det fanns cyklar på vägarna och det gick tämligen smärtfritt. Trafiken dominerades av scootrar efter en explosionsartad ökning de senaste fem-tio åren. Saigon som en stad där cyklarna dominerade är definitivt ett minne blott! Vi stannade ett par dagar i Saigon, firade nyår med irländarna och njöt av biografer och bra restauranger. Som vanligt rörde vi oss så lite som möjligt i turistkvarteren där vi bodde, men på den tiden var vi fortfarande intresserade av att äta en pasta lite då och då (även om det redan då tog emot lite att betala för den…). Vi besökte vad historiska inrättningar som fanns att se, Ola fick agera guide i krigshistoria och fick nog en del nya fakta som han inte tidigare varit medveten om. Det är intressant att se kriget genom vinnarnas ögon, och regimen i Vietnam gör inte den minsta ansats till att beskriva kriget på ett objektivt sätt.

Väg 20 mot Bao Loc

Det tar inte lång tid innan vi ville upp på sadeln igen och genom turistbyråer i Saigon fick vi veta att vägen till Dalat skulle bli vacker men krävande. Det var otroligt lockande att få fortsätta cykla. Vägen ut ur Saigon var som väntat intensiv och tungt trafikerad, men efter 66 km svängde vi av Hwy 1A och in på väg 20 som bara blev bättre och bättre för varje kilometer vi tog oss framåt. Redan på kvällen första dagen hade kaoset på Hwy 1A bytts ut mot tät skog och en väg som slingrade sig genom ett vackert landskap. Det gick upp och ner, men framförallt upp, och resans första stigning tog oss till Bao Loc. Trots sin ringa längd och höjdskillnad (i efterhand har vi uppskattat det till 700 m över två mil) tog Bao Loc-stigningen på krafterna och värmen gjorde att vi svettades så att vi ibland ifrågasatte om det verkligen bara var svett eller om vi kissat på oss.

Den slutgiltiga stigningen till Dalat nästkommande dag var tung men brant och kort, vilket gjorde det lätt att motivera sig till att pressa sista biten. I Dalat kunde vi spenderat betydligt fler dagar än den enda vilodag vi tillät oss själva att ha där, men äntligen hade cyklingen bjudit på något extra och vi var otroligt taggade på att fortsätta cykla. Det fanns helt enkelt ingen ro till att stanna!

Utdrag ur dagboken, 8/1 149 km -> Nha Trang
En lång, händelserik dag. Efter frukost började vi tampas med den sista stigningen upp till passet genom ett landskap som påminde om Ljunghusen på 1700 m höjd. Det var kallt, trots både tjocktröja och jacka. En rejäl förkylning gjorde det inte bättre, men vi njöt i stora drag.
Det gick upp och ner. Vi gjorde säkert fler höjdmeter på vägen till passet än vi gjorde vid själva stigningen. När vi nådde toppen hade vi segerfika i form av någon typ av sirapskakor med nötter. Därefter började nedförsbacken. 33 km, 1700 höjdmeter backe med helt fantastiska vyer! Det enskilt helt klart bästa partiet hittills på resan! Lycka!
När backen var slut hade vi cyklat 97 km och vägkvalitén hade skiftat från nylagd asfalt till trasig grus. Vissa partier var det tveksamt om man ens kunde kalla det en väg. Allt var täckt med fint, vitt damm som blandades med vatten och blev till riktigt trög lera. /../
När vi kom till Nha Trang mer än fem mil senare hade klockan blivit halv åtta och vi hade cyklat 90 minuter i mörkret. 8 timmar och 15 minuter på sadeln. Det sjuka är att vi hade krafter kvar och faktiskt hade kunnat prestera ett par mil till om det inte hade varit mörkt. Tänkt vad lite stimulerande vyer kan göra för benkrafterna!

I Nha Trang tänkte vi stanna för lite sol och bad, men vi tröttnade snabbt på denna karaktärslösa charterstad. Johan ville dyka men var förkyld, Ola ville festa men var för trött. Tillsammans bestämde vi oss för att stanna en dag för att smörja upp cyklarna och bada lite, för att sedan fortsätta norrut. Badbyxor inhandlades, tanken var att vi skulle stanna längre upp längs med kusten (något som senare visade sig aldrig bli av). Det blev ett dyrt eftermiddagsbad! Det var en fröjd att fortsätta mot Hoi An dagen efter.

33 km nedförsbacke!

Åtminstone en vacker strand.

Winter-Månsson

Vi cyklade vidare norrut längs med kusten och var tillbaka på fruktade Hwy 1. Vi upplevde dock inte trafiken som ett stort problem förrän längre norrut. De första två dagarna efter Nha Trang, genom Tuy Hoa till Quy Nhon bjöd på en vacker kustremsa som påminde om Grekland (inte för att vi cyklat där, men vi kan ju föreställa oss att det är så det kan se ut!). Efter en ofrivillig vilodag (som åter igen berodde på Johans mage) i Quy Nhon fortsatte vi mot Hoi An. Det hade börjat regna och det gjorde oss lite förvirrade. Skulle det inte vara garanterat regnfritt och torrt vid den här tiden på året? Vi stannade till i Hoi An (en vacker liten stad som dock är helt förstörd av turismen) och förvånades över det växlande klimatet.

Tydligen finns det en vintermonsun i Vietnam. Denna drar in över de norra delarna av landet på vintern och ger ett mer eller mindre konstant regn i en månad eller två. Gränsen gick i princip vid Hai Van-pass, ett litet molntäckt bergspass som hade varit en barnlek om inte allting varit så förbannat fuktigt. När vi passerat det norrut var fukten ett faktum. Vi var fullständigt omedvetna om vintermonsunens existens och den fick snabbt smeknamnet Winter-Månsson. Våra planer på att cykla mot Hanoi skrotades snabbt och vi bestämde oss för att svänga västerut vid Hue, efter en liten utflykt med buss till Hanoi. Vi ville trots allt se huvudstaden, så vi lämnade cyklarna i Hue och tog bussen till Hanoi, spenderade tre dagar med öl och muséer för att sedan ta bussen tillbaka och fortsätta cykla där vi slutade.

Det var så fuktigt i luften att det kändes som att man cyklade i svett. Trots regnet hade vi dock en bra fart och efter två dagar i konstant duggregn stod vi på det sista bergspasset i Vietnam och tittade ut över Laos. Framför oss strålande solsken, bakom oss en grå fuktig massa. Det gav ny energi och vi trampade glada mot gränsen till Laos!

Fin cykling innan Winter-Månssons intåg

Hai Van Pass


Gå till bildarkivet på Flickr (hela resan) | Bildarkiv (Vietnam) | Starta bildspel (Vietnam)
Gå vidare till nästa del av reseberättelsen eller välj land nedan.

Thailand

Kambodja

Vietnam

Laos

Kina

Lämna en kommentar

* måste du fylla i