Laos

Kartor: Vi hade aldrig någon annan karta över Laos än en kopia från en i Lonely Planet. Google maps var dock behjälpligt emellanåt.
Mat/boende: Laos är ett litet land som är fullt av cyklister. En viss cykelinriktad verksamhet har börjat dyka upp, med restauranger och boenden som mestadels riktar sig till cykelturister. Det var aldrig några problem att hitta någonstans att sova.
Visum: Löste vi vid gränsen.
Pengar: Bankomater fanns i städerna, men städerna var få. I Vientiane och turiststäderna Luang Prabang och Vang Vieng var det inga problem att ta ut pengar. Har för mig att det fanns en bankomat i Savannahket också.


Gå till bildarkivet på Flickr (hela resan) | Bildarkiv (Laos) | Starta bildspel (Laos)
Gå vidare till nästa del av reseberättelsen eller välj land nedan.

Highway 13

Ola cyklar mot Vientiane

Gränsövergången till Laos var, precis som i övriga sydostasien, helt problemfri. Vi hade inte lyckats få ut några dollar eller kip att betala visumet med så vi fick acceptera en halvkass kurs vid gränsen. En mindre förlust. Vi trampade på i otrolig medvind och var lyckliga över att ha lämnat Vietnam och vintermonsunen bakom oss. Nu hade vi vittring på nya berg! Strax över gränsen stötte vi på en minst sagt välbyggd belgisk långfärdscyklist och vi bedrev lite svartväxling vid vägkanten. Han tittade förvånat på oss när vi berättade om bergen och Winter-Månsson som fanns bara ett par kilometer längre fram, det var inget han hade tagit med i sina beräkningar. Vi var mest glada att vi lämnat regnet bakom oss.

Johans pedaler klickande gemytligt när vi cyklade genom ett grönt, böljande landskap. Barnens “saaaabaaaadeeeeeeeeeee!” vid vägkanten gav oss extra mod i ett redan adrenalinfyllt tillstånd. Man undrar ibland vad de tänker om oss när vi kommer där på våra cyklar. Det måste vara väldigt svårt att förstå meningen med att flyga till andra sidan jorden med sin cykel, cykla en runda och sen flyga hem igen, när den längsta resa man som lao gör i hela sitt liv kanske inte är längre än till Vientiane. Oavsett vilket var det är genuint, härligt (och högljutt) “Hello!” som mötte oss med bara kilometers mellanrum längs med vägarna, och så skulle det förbli genom hela Laos.

Värmen kom tillbaka, men nu hade vi bestämt oss för att aldrig mer klaga på värme. Vi njöt istället av härlig medvind, mysiga vägar och god mat. “Laap” och “khao niao” var lysande cykelbränsle och det gick ingen nöd på oss. Att hela tiden känna sig proppmätt när man sitter på sadeln gör det inte särskilt lätt att cykla, men vi tog oss framåt i snabb takt. I Tha Kaek stannade vi till och spenderade en eftermiddag, dels för att det var en ganska mysig stad och dels för att vi skulle få fyra jämnlånga dagar till Vientiane. Vår Lonely planet-karta var inte särskilt detaljerad och vi ville inte chansa på att det fanns boenden mellan städerna och valde därför att dela upp det på fyra dagar istället för tre.

Torra böljande vägar

Bra cykelbränsle

Utdrag ur dagboken, 30/1 111 km -> Vieng Kham
Bra flyt, de enklaste 11 milen jag någonsin cyklat. På morgonen hittade vi en utomhuskyrka, ett altare stod inuti ett stort stenblock och framför hade man gjutit bänkar i betong. Häftigt! Jag klättrade upp på det enorma stenblocket och trots min rädsla för höjder var jag naturligtvis tvungen att ställa mig riktigt, riktigt nära kanten så att Ola kunde ta en bild. Vi stannade en knapp timme och åt lite kex innan vi cyklade vidare.
Vi hittade ett guesthouse i Vieng Kham vid 15 och beslutet att stanna var inte svårt att ta trots bra fart. Vi träffade ett holländskt par som cyklade en liten runda på fyra dagar i Laos. Mannen hade byggt en solcellsladdare till sin PDA som han kunde veckla ut över packethållaren. Den vägde närmare två kg och han använde den sällan. Dessa ingenjörer alltså…

Grilled goat & turister

På vägen in i Vientiane passade vi på att stanna till på huvudarenan för SEA games 2009 och historiska muséet. På det sistnämnda stannade vi utanför och jag kan faktiskt inte minnas varför vi inte gick in. När vi nådde centrum hade vi cyklat ungefär 350 mil sedan starten och kände att staden var ett välbehövligt delmål. Vi hade cyklat tio dagar i sträck och kände oss ganska färdiga i kroppen. Att stanna ett par dagar i en mysig småstad som dessutom råkade vara Laos huvudstad var välkommet.

Utdrag ur dagboken, 4/2 Vientiane
Vientiane är trevligt men det är satan vad här är turister! Helt sinnessjukt. Får man lov att spy lite galla över det, trots att man själv är turist? Det är den alternativa turistens eviga dilemma, att gång på gång konstatera att man föredrar platser som är mindre exploaterade när man egentligen själv ganska går i första ledet för att exploatera nya platser. Oavsett vilket så känns det som att städerna förlorar sin själ när man upplever det som att det bara finns etablissemang som riktar sig till turister. Britter som ser ut att ha sköljts upp ur floden, transporterade med en stor våg från Thailand. Badbyxorna är fortfarande på, trots bristen på badvatten, och solglasögonen sitter på plats i det flottiga håret. På turistmarknaden går de sida vid sida med äldre par klädda i khaki och vita solhattar i en naiv tro om att det de köper är handgjort i Laos, när det egentligen uteslutande är kinesiska varor fraktade med lastbil på den nyasfalterade Hwy 13. Samma väg som vi kommer att cykla norrut.
Nog sagt om detta, Vientiane är en mysig stad med vackra hus och ett fint läge vid floden. Som vanligt har vi promenerat mycket, ätit gott och införskaffat nya pedaler till min cykel (förhoppningsvis klickfria). Vi hade kunnat stanna längre, men vill samtidigt inget hellre än att fortsätta cykla.

Vi cyklade norrut och tog oss snabbt ut ur Vientiane. Vi hade börjat lära oss den Laoiska lunken och cyklingen var en fröjd. På kvällen dagen efter att vi lämnat huvudstaden hittade vi ett guesthouse som hade hittat sin egen alldeles speciella nisch. På “grilled goat & guesthouse” serverades det nämligen bara grillad get till middag. Utan tillbehör och konstigheter. Jag tryckte glatt i mig det grillade getköttet, tvekade dock lite vid leverkorvarna och Ola drack en läsk. Vi fick promenera lite längre ner på vägen och tigga till oss lite khao niao och ett stekt ägg för att fylla våra hungriga magar, men överlag var det en högst angenäm upplevelse.

Vägen norrut ledde oss till turistmeckat Vang Vieng. Om man tar min spya jag la på turisterna i Vientiane och multiplicerar med ett par tusen så har vi den spya som hade behövts för att täcka turisternas vidrighet i Vang Vieng. Byn ligger i ett makalöst vackert område men har byggts upp kring en verksamhet som innebär att man åker bildäck nedför floden, badar, knarkar och super. Drogerna flödade, folk ligger i soffbarer och kollar på family guy och dricker öl, nattklubbarna pumpar musik till sent på natten. Och ja, vi deltog. Återigen dilemmat med att vara turist som ändå inte vill vara turist. Vi låg och kollade på family guy tillsammans med en kall öl och vi dansade till tre på morgonen, med en rejäl bakfylla som följd.

Vang Vieng

Vi klättrade upp på en topp

Samtidigt som Vang Vieng var ett resultat av en exploatering som gått helt snett, var det som jag tidigare skrev en by som omgärdades av makalöst vackra limestone-formationer. Vi gick dagsturer från byn och klättrade upp bland de höga kullarna, med vackra vyer som belöning. Vi promenerade till tubområdet (vi är nog två av de få som faktiskt promenerat dit och inte åkt med badbilarna) och det var en makaber syn med fulla ungdomar på flottar, gyttjebrottning och hög musik, men floden var vacker och man förstår varför någon för tjugo år sedan bestämde sig för att för första gången någonsin åka nedför floden i ett bildäck.

Jag ska inte förneka att det hade varit skönt att svalka sig i floden och kanske svinga sig lite i repen till tonerna av Thaipop, men jag tror jag lyckades formulera det ganska bra när jag satt nere vid floden tillsammans med Ola och betraktade spektaklet på avstånd. Vi strävar hela tiden efter frid i själen och i sinnet (och i kroppen också för den delen…), detta är en av anledningarna till varför vi reser. Vi vill kunna sitta på varsin stol, titta ut över bergen/staden/öknen och bara vara nöjd med det. Cyklingen hjälper mycket på vägen dit. När man väl kommer till ett ställe som Vang Vieng är det så svårt att slå om. Att slå om till “YEAH! WOOOH! BAAAM!” och uppskatta det. Målet för oss är fortfarande bara att sitta och titta och vara nöjd. Då behövs det inga extrema adrenalinkickar i form av forsränning, bungeejump eller liknande.

Top-cycling-destination

Backarna började i samma stund som vi lämnade Vang Vieng. Stigningarna kändes i benen men var faktiskt aldrig något stort problem. Vi njöt. Vi älskar att cykla! Vägen var helpistad och vi hade full koll på avstånd, stigningar och sovställen efter en kanske överdriven research på internet. Jag vet inte hur många långfärdscyklister vi mött här i Laos, men det är samtidigt förståeligt att denna sträcka är den överlägset mest populära cykelsträcka i Sydostasien. Fantastiskt vackra vyer, bra tillgång på mat och boende och fina vägar med lite trafik gör Laos i allmänhet och sträckan mellan Vang Vieng och Luang Prabang i synnerhet till en rekommenderad cykeldestination även för oerfarna cyklister! Ett bevis för detta var den cykelgrupp på tio pers som vi ofrivilligt hade följe med under dessa tre dagar. En grupp med allt från en pensionerad cykelveteran till ett yngre nyrikt par hade sammanstrålat i Bangkok för att under ledning av en riktigt luttrad brittisk långfärdscyklist cykla en runda i Thailand och Laos. Vi dömer dem inte, det är ett fantastiskt bra sätt att resa på om man vill uppleva lite mer men ändå inte ge upp tryggheten i att ha allting ordnat.

Vi glömmer nog aldrig de 77 km mellan Kasi och Kiewkhacham. Vi avverkade 2000 höjdmeter i tre rejäla stigningar och fick en försmak på vad riktig bergscykling innebar. Detta var vår första kontakt med riktiga stigningar (om man bortser från en 800 m stigning i Rumänien två år tidigare). Sammanfattningsvis var det tre fantastiskt trevliga dagar som avverkades på vägen till Luang Prabang och även om vi var väldigt trötta när vi kom fram så hade vi faktiskt mycket väl kunnat vända och cykla samma sträcka en gång till. På riktigt. Så bra var det.

På väg mot Kiewkhacham

Ola fick sällskap mot Kina

Som vanligt spenderade vi två dagar med templande och promenerande i turistorten Luang Prabang. Läs sammanfattningen om Vientiane så förstår du snabbt hur Luang Prabang var. Inte mycket att orda om. Vi cyklade vidare norrut och kände som vanligt i slutet av en månad i ett land att det var dags att komma till nästa. Vi var trötta på turisterna och hade haft en fantastiskt trevlig tid i Laos. Istället för att stanna och slappa på ytterligare ett ställe så valde vi att fortsätta mot den kinesiska gränsen. I Udomxai introducerades vi till det första kinesiska köpcentrat och kinesiska arméns överlevnadskakor, Y716, hjälpte oss att avverka de 1600 höjdmeter vi hade kvar till Boten där vi tänkte korsa gränsen till Kina.

Utdrag ur dagboken, 18/2 97 km -> Boten (typ)
Sista dagen i Laos blev nog också den tyngsta. Upp och ner och stundtals extremt dålig väg. Ett Yunnan-företag “förbättrar” vägen och då måste man tydligen först göra den gamla vägen fullständigt ocyklingsbar. Logiskt. 75 av de första 82 km var grus med stora stenar och kan vara den totalt sett sämsta väg vi någonsin cyklat. /../
Tydligen har vi missbedömt vår position på kartan lite. När det var dags att leta boende frågade vi en tant om byn vi nu befinner oss i var Boten och hon nickade glatt. Här fanns ett par gueshouses och trots att vi förväntade oss något större så var vi för trötta för att ifrågasätta. Det borde vi kanske gjort, för här finns ingenting. Ingen utlovad bank och inga restauranger. Vår middag har immundigats på en bordell, med två fulla sällskapsdamer vid bordet. Imorgon cyklar vi den sista milen till Kina!


Gå till bildarkivet på Flickr (hela resan) | Bildarkiv (Laos) | Starta bildspel (Laos)
Gå vidare till nästa del av reseberättelsen eller välj land nedan.

Thailand

Kambodja

Vietnam

Laos

Kina

Lämna en kommentar

* måste du fylla i