Thailand / Kambodja

Kartor: I Thailand en Michelinkarta som var värdelös, hade behövt mer detaljer. Det fanns få vägar i Kambodja och den enda karta vi hittade i Bangkok var bra nog.
Mat/boende: Thaimat är en fröjd för alla sinnen, i vårt tycke raka motsatsen till Kambodja. Tillgången på mat var god, men i Kambodja kunde man vara begränsad till inrättningar med stora grytor som hölls varma. Ibland helt ok, ibland kände man att de stått där ett bra tag. Boende var lätt att hitta i alla större prickar på kartan, i Kambodja brukade vi ändå försöka försäkra oss om att det fanns boende i den prick vi tänkte sova i genom att fråga folk på vägen.
Visum: Vi fixade thai-visum på ambassaden i Sthlm, det var gratis. I Kambodja gjorde vi det på konsulatet i Aranyaprathet, men vi kunde fått det för samma pris vid gränsen. Tror det kostade 30 USD.
Pengar: Bankomater överallt. Jag tog ut pengar på en bank i Kambodja men det var mestadels eftersom jag lyckats spärra mitt visakort (dumt, gör inte det) så att det blev oanvändbart i bankomaterna. I Kambodja används dollar när man betalar större saker som hotellrum och middagar, en dollar motsvarar ungefär 4000 riel.


Gå till bildarkivet på Flickr (hela resan) | Bildarkiv (Thai/Kambodja) | Starta bildspel (Thai/Kambodja)
Gå vidare till nästa del av reseberättelsen eller välj land nedan.

Lugna dagar (!) i Bangkok

Vi tog en taxi från flygplatsen tillsammans med en australiensisk kille som också hade cykel med sig. Det blev trångt med tre cyklar och fyra personer i en liten minibuss, men australiensaren tyckte det var en bra deal och han låg på golvet i baksätet.

Inte mycket plats att dansa på...

Förra gången jag var i Bangkok bodde jag på lyxhotell, jag var på charter med mina föräldrar och då är tydligen bara det bästa fint nog. Märkligt med tanke på att mina föräldrar nog hade nöjt sig med det rum vi hittade på en sidogata till beryktade Khao San Road. Hög standard till lågt pris. Det blev lite trångt med cyklarna, särskilt eftersom de skulle monteras ihop, men vi är båda vana vid att leva i kaosliknande förhållanden och gjorde oss snabbt hemmastadda.

På planet hade jag skrivit en liten lista över vad som behövde inhandlas i Bangkok, men denna lista såg jag aldrig igen. Vi gav oss ut och fixade kartor över området runt staden och en karta över Kambodja, köpte lite krämer och salvor, klassisk sightseeing, okonventionell sightseeing (idrottsarenor! :) ) och två turer till den kinesiska ambassaden. Jag fyllde i 65 dagar på ansökan, vi fick 30 dagar. Att få fler dagar i Bangkok (vid den tidpunkten, det kan ju som bekant förändras över en natt) var helt omöjligt. Störigt, men vi visste inte då hur mycket vi skulle få lida för det i Kina senare på resan.

Vi hade fyra lugna dagar i en av världens (i mitt tycke) trevligaste huvudstäder. Turismen har förstört Khao San Road, men riktiga Bangkok finns kvar bara ett par kvarter bort. Jag njöt av att vara tillbaka i asien, trots att Bangkok är ganska lättsamt jämfört med mitt älskade Delhi kändes det lite som att jag kommit hem. Ola acklimatiserade sig snabbt och hans första intryck av asien var positivt. Vi monterade ihop cyklarna och justerade allt så bra vår kompetens klarade av. När man har en färdigskruvad cykel stående på hotellrummet är det svårt att fokusera på något annat och vi var ivriga att ge oss iväg.

Bordellen i Bansang

Vi hade försökt planera en bra färdväg ut ur Bangkok, mot Aranyaprathet vid den kambodjanska gränsen, men någonstans gick det helt snett. Jag vet faktiskt inte om vi ens hade kollat i vilken skala kartan var ritad eller om vi helt enkelt litade på flickan i receptionen när hon sa att vi kunde cykla till Pratchaburri på en dag. Cyklingen ut ur centrum var lättare än vi räknat med, trafiken rörde sig i ett angenämt tempo, vi hade följe med skotrarna vid rödljusen och bilisterna visade en enorm hänsyn. Problemen började när klockan blev 18, vi insåg att det snart var mörkt och att vi cyklade på en väg som inte fanns med på vår karta och inte hade en aning om var vi skulle sova.

Ola strax utanför Bangkok

Det kan låta orutinerat, och vi kände oss inte särskilt rutinerade när vi stod där vid sidan av vägen och diskuterade hur vi skulle göra. Samtidigt behöll vi ett rutinerat lugn, någon stress blev det aldrig riktigt. Det var alltför tätbefolkat för att vi skulle kunna tälta, vi visste inte hur långt vi hade kvar till Bansang (om vägen ens ledde dit) och vi ville undvika att cykla i mörker (vi har lampor så att vi syns, men de lyser för dåligt för att cykla några längre sträckor på dåliga vägar). Det hela såg ut att lösa sig när jag börjar prata med en medelålders man och han erbjuder oss att sova i hans hus. Vi satte oss och drack en iste tillsammans med honom och hans fru, men när det visade sig att han var intresserad av att sälja sin fru till oss (över natten…) för en struntsumma fick vi kalla fötter och tänkte att det nog var lika bra att fortsätta.

Efter en timmes cykling i mörkret kom vi till Bansang där vi hittade ett kombinerat guesthouse och bordell som vi kunde sova på. Det var inte särskilt billigt, det luktade cigarettrök, var fuktigt, lakanen var av något glansigt syntetiskt material och det satt skolfoton av barn på väggarna men efter att vi dragit in cyklarna på rummet kunde vi regla dörren ordentligt och sov bra efter en tröttsam första dag på sadeln.

Resterande 20 mil till den kambodjanska gränsen blev ganska tråkig transportcykling. Det var platt, varmt och vi led lite av “de första hundra milens krämpor”.

Utdrag ur dagboken, 8/12 95 km -> Aranyaprathet
Thailand är avklarat! Det fanns säkert mycket att se som vi inte såg. Istället pressade vi österut på breda, platta, släta vägar. Lite monotont, men väntat. Vi kom till gränsstaden på eftermiddagen och tänkte för ett ögonblick satsa över gränsen innan det blev mörkt men hejdade oss och hittade ett billigt hotell istället.
Ola satte sig på en bordsskiva så att den knäcktes på mitten. Det föll på mig att gå ner och meddela den ledsna nyheten i receptionen (tydligen). Trots att jag var väldigt tydlig med att det var vårt eget fel verkade de tro att jag klagade och bar upp en ny bordsskiva. Otroligt!

En tidig morgon på Hw6

Ola justerar bakskärm!

Highway 6

Vi hade blivit förberedda på en helvetesväg från Aranyaprathet till Sieam Reap, men det händer saker även i Kambodja och framför oss hade vi mil efter mil på en bred nyasfalterad väg med stor vägren. Liksom vägen till gränsen bjöd den på ganska oinspirerande cykling, men känslan av att vara på väg framåt i ett nytt land vägde upp för den lite halvtråkiga cyklingen. Det var varmt, den varmaste vintern på över 20 år enligt folk vi pratade med. Vi gick upp tidigt på morgonen för att utnyttja de svala timmarna innan 12, för att sedan sänka tempot rejält på eftermiddagarna.

Angkor Wat

Dammiga vägar mot kusten.

Vi stannade en dag i Siem Reap och tittade på massiva Angkor Wat. Även om man inte brukar vara intresserad av besök på superturistiga ställen rekommenderar jag ett besök. Det var mysigt att promenera runt i området kring alla tempel och det kändes inte alls som den turistinvasion jag förväntade mig.

Highway 6 kom inte med några överraskningar och efter en sjukdag i Kompong Thom hamnade vi i Phnom Penh. Ännu en stor stad, men det fanns en del att se och vi hittade ett trevligt guesthouse att bo på (som visserligen befolkades av 10-15 knarkande nigerianer, uppassade av lika många kambodjanska prostituerade men det får man kanske räkna med? :) ). Vi fixade visum till Vietnam (en enkel process), var och kollade på Killing Fields och Toung Slek, men körde inte den osmakliga trippeln och skippade skyttebanan på slutet. “Det ligger ju bara runt hörnet!” utbrast tuk-tukföraren när vi kom ut från att ha sett Killing Fields och då vände det faktiskt lite på sig i magen.

När vi svängde av från Hw6 och tog sikte på kusten blev vägarna dammiga och stundtals ganska gropiga. Det såg ut som om vi hade bajs i ansiktet när vi kom fram på kvällen, men vi hade bra fart och om vi hade cyklat på samma vägar nu ett år senare är jag övertygad om att de hade varit asfalterade. Efter ett par slappa dagar i Kampot och Kep (med “julfirande” i form av fried squid och Pastis) kände vi att de slappa dagarna var över och det var dags att sätta lite fart. Det är ju trots allt på sadeln vi trivs bäst och även om det är skönt att slappa ibland längtar man snabbt upp på den igen. Vi hade fått en handritad karta av en fransk hippie som ledde oss till den nyöppnade vietnamesiska gränsövergången vid Ha Tien. Kartan menade visserligen att det skulle vara max 20 km till gränsen, i själva verket var det närmare 60 km men vi hade all tid i världen…

Den kambodjanska sidan av gränsen.

Jag tror att man hade kunnat få mer ut av Kambodja än vad vi fick. För oss blev det ett genomfartsland. Det fanns en del mysiga ställen, maten var billig och många trevliga människor men naturupplevelserna lyste med sin frånvaro. Jag tror att en runda uppe i norr, mot den thailändska gränsen eller området mot Laos hade gett mer i det avseendet. Hade någon frågat oss vad vi såg under de dagar vi pressade på Highway 6 hade det varit svårt att svara, men samtidigt hade jag aldrig velat byta ut dessa dagar mot ett par timmar på en buss.

Efter att en tjänsteman i skjulet på den kambodjanska sidan av gränsen försökt sig på någon typ av trolleritrick med Olas pass lämnade vi Kambodja och cyklade ett par hundra meter till den vetnamesiska sidan. Skjulet var utbytt mot en rejäl betongbyggnad, en portal in i en annan värld.


Gå till bildarkivet på Flickr (hela resan) | Bildarkiv (Thai/Kambodja) | Starta bildspel (Thai/Kambodja)
Gå vidare till nästa del av reseberättelsen eller välj land nedan.

Thailand

Kambodja

Vietnam

Laos

Kina

Lämna en kommentar

* måste du fylla i