Stunder vi minns #3 – Björnen i karpaterna

Peak Omul i karpaterna

Bortsett från fyra dagars kurering hos Andreas i Debrecen hade vi spurtat genom Ungern och när vi hade levt backpackerliv i både Sighisoara och Brasov såg vi fram emot att ge oss upp i bergen. Transylvanien hade behandlat oss väl, vi åt gott och besökte klassiska sevärdheter. Vi har ingen uppfattning om hur det ser ut idag, men 2008 hade turistnäringen goda möjligheter att expandera till helt andra nivåer än vad vi såg. Otroligt vacker natur, mysiga gamla städer och en låg prisnivå borde lockat betydligt fler turister än vad vi upplevde hade hittat dit.

Vi visste inte alls vad vi hade att vänta oss när vi bunkrade upp inför cyklingen över karpaterna. Av någon anledning trodde vi att vi skulle ut i fullständig ödemark och köpte mat och vatten för fyra dagar. Något vi ångrade när det började stiga, att cykla 800 höjdmeter på 10 km med tiotalet kilo vatten på cykeln var tungt. Samtidigt gick det stabilt uppåt och det var något av ett antiklimax när vi nådde toppen. Vi hade, som vanligt, mer att ge. Det visade sig att det fanns både affär och restaurang på toppen av passet så vi kunde dricka och äta vår medhavda mat med gott samvete. Eftersom det tagit ett par timmar att nå toppen och vi ville ha tid att njuta lite av den vackra naturen innan vi började cykla ner bestämde vi oss för att försöka hitta en bra tältplats. Passet var långt och platt, man kom liksom upp på en platå och där låg en liten by samt flera vägar in i skogen. Först tänkte vi oss en tältplats på baksidan av en restaurang eller liknande, som flera gånger förr i Rumänien, men efter att ha pratat med en lokal ortsbo som upprepade “camping” flera gånger och pekade på en väg in i skogen tänkte vi att det var värt ett försök.

Vi cyklade längs med vägen, passerade en vägbom och kom fram till en stor öppen yta i en dalgång. Längst ner låg en stuga med restaurang och toaletter men ingenstans hittade vi en reception. Om det var en campingplats som man egentligen skulle betalat för eller en fricamping var svårt att avgöra, men vi bestämde oss för att slå upp vårt tält och se om det var någon som reagerade. En bäck separerade dalgången ungefär i mitten och av någon anledning hade alla valt att tälta på den ena sidan. Vi valde naturligtvis den andra. Varför kan jag inte riktigt minnas nu men förmodligen ville vi vara lite för oss själva. Efter att ha slagit upp tältet satte vi oss och lagade mat. Det bjöds på kycklinghjärtan och bröd, något av det vidrigaste Johan fram till denna dag har försökt laga på Primusen. Ola fokuserade på brödet och vi spetsade kvälls-téet med lite rom som vi hade med oss i packningen. Allt var frid och fröjd.

När det började närma oss kvällning kom en man bort till oss på vår sida bäcken. Han hälsade trevligt men verkade upprörd. Han pekade på tältet och skakade på huvudet och pekade därefter på andra sidan bäcken. Vi trodde först att vi kanske brutit mot några lokala ordningsföreskrifter genom att tälta på fel sida, men han verkade inte arg. Mest mån om att vi flyttade tältet. “Ourse! Ourse!” utbrast han plötsligt och pekade in mot skogen. Johan följde visserligen med dåligt på fransklektionerna i skolan, men Ourse kunde han komma ihåg betydde björn och vi förstod genast vad han försökte säga. Vi packade ihop tältet (med mannens lite tafatta hjälp) och han ledde oss över på andra sidan och visade var han tänkte sätta upp sitt tält. Vi inbjöds att hålla honom sällskap på samma gräsplätt och vi hade inte hjärta att säga emot.

Vårt hem

När vi började sätta upp tältet en andra gång ropade mannen upprört på oss igen. Denna gång för att informera oss om att det kunde blåsa rejält på natten och att vi skulle sätta tältet på andra hållet. Vi försökte förklara att tältet säkert skulle klara av de vindar som kunde komma här, men han gav sig inte och vi fick flytta tältet flera gånger innan han var nöjd. När han själv sedan började sätta upp sitt eget tält förstod vi varför han var så noga med att ställa det rätt, hans tält var av en kåta-konstruktion som var nästan tre meter högt men bara två meter brett. Vi förstod att han var mån om att inte ställa det i vindriktningen…

Morgonen därpå vaknade vi efter en kall natt. Vi packade rutinmässigt ihop tältet och packningen och började cykla därifrån. Mannen som hade hjälpt oss med tältet vinkade och pekade på andra sidan. Soptunnan som stod ett par meter från där vårt tält en gång hade stått var vält och det låg sopor utspritt över gräset. Om det verkligen varit en björn eller något annat djur spelade oss ingen större roll, vi var glada att mannen övertalat oss att sova på andra sidan. Och vi var glada att Johan hade lyssnat på Tildas franskundervisning på högstadiet.

Stunder vi minns #2 – Winter Månsson

Vår research innan vi gav oss iväg till sydostasien hade luckor. Man kan tycka att vi bara har oss själva att skylla men kunde ingen berättat för oss om Winter Månsson? Vi förväntade oss strålande sol och minst 25 grader genom hela sydostasien men tydligen har Vietnam en egen monsun. Vintermonsunen! Från och med att vi passerade Hai Van pass norrut och till och med att vi svängde västerut över bergen var det ett konstant regnande. Vi har aldrig tidigare (eller senare!) varit med om så mycket fukt. Vädret illustreras nedan genom ett klipp från när vi cyklade in i Hue. Johan hade fått en vietnamesisk följeslagare som luktade öl och pratade engelska.

Vår insamling till Cancerfonden har hittills genererat 1450 kr. Tack!

Stunder vi minns #1 – Aliens not permitted

Trevlig cykling längs med floden, även om Ola ser lite nervös ut. Kanske visste han vad som skulle hända? :)

Efter 600 mil på sadeln hade bergscyklingen börjat bli rutin. Vi kollade upp vägar på internet och visste hela tiden vad som skulle komma runt nästa hörn, något som störde oss lite. Exakt vad det var som fick oss att välja den högra vägen vid ett vägskäl, när alla andra cyklister vi läst om valt vänster, vet vi inte riktigt. Kanske såg vägen finare ut på kartan? Kanske var det bara lusten att ge sig ut i opistad terräng som drog? Oavsett vilket rullade vi fram på en vacker väg längs med en flod. Vägen hade nog ett par år på nacken, men förbättrades med tunnlar genom bergen istället för branta stigningar över dem och följde floden utan några egentliga höjdskillnader. Vi var helnöjda med vårt vägval och cyklade på i snabb takt. Ett tiotal tunnlar senare önskade vi kanske att få en stigning, att cykla i tunnlar är aldrig särskilt kul. Särskilt inte när de inte är riktigt färdigbyggda utan ett svart, dammigt hål man cyklar genom.

Strax efter tolv kom vi till en by där vi bestämde oss för att äta lunch. Inga konstiga miner, ingen som frågade vart vi var på väg. Vi märkte inget ovanligt med detta lunchstopp utan allt verkade precis som det alltid är i Kina. Efter att nudlarna hamnat i magen började vi rulla nedför en lång nedförsbacke. Som vanligt bildades det ett mellanrum mellan oss, det händer alltid i långa nedförsbackar då man stannar för att ta bilder, dricka vatten etc. Vi brukar inte vänta på varandra när vi vet att backen så småningom tar slut. Problemet var att när Ola såg den stora skylten som signalerade att vi nog borde vänt och cyklat tillbaka hade Johan redan hunnit ett par kilometer ner för backen. Ola, som naivt tänkte att det var en relik från en svunnen tid, fotograferade skylten och fortsatte cykla. “Aliens are not permitted to enter, closed area. Leshan PSB”. Väl nere mötte vi upp varandra och Ola visar glatt sin bild. Vi hade nu avverkat en nedförsbacke på 10-15 km och hade överhuvudtaget ingen lust att cykla upp igen. Klockan började trots allt bli mycket och vi ville komma till Jinhezhen innan det blev mörkt. Att ta oss hela vägen till Ebian, som var vår ursprungliga plan, insåg vi skulle bli svårt. Vi visste att Ebian var öppet för utlänningar och hoppades att även Jinkouhe skulle vara det och att det bara var en kort vägsnutt som var no-go.

Efter 10-15 km cykling i rejäl motvind längs med floden blev vi varse om att så inte var fallet. En Volkswagen Santana (blå, som alla andra kinesiska bilar av denna modell) svängde in framför oss och signalerade att vi skulle stanna. Vi drog genast slutsatsen att någon i byn där vi åt lunch hade ringt och skvallrat för polisen. Varför stoppade de oss inte bara? Att ringa säkerhetspolisen istället för att ropa åt oss att stanna är en mentalitet som jag har svårt att förstå. Tre män klev ur bilen. En man i uniform, en i en dåligt sittande tweedkostym och en yngre kille i träningsoverall. Mannen i kostym, som var kort och såg väldigt trött ut, pratade lite engelska och informerade oss om att vi var ute på djupt vatten. De legitimerade sig som PSB och vi såg så oförstående ut som vi bara kunde. Vi insåg snabbt att bilden av skylten som Ola hade i sin kamera kunde vara betydligt mer problematisk än bilder av eventuella skyddsobjekt. Det är svårt att hävda sig ovetande när man har ett foto av skylten som informerar om att vi begår ett lagbrott. Vi förutsatte att de skulle vilja se våra bilder och började försiktigt diskutera hur vi skulle lösa det.

Johan förde som vanligt vår talan och började tidigt mjuka upp stämningen genom att berömma Sichuan och poängtera att vi fått höra att hela Sichuan var öppet för turister. “Inte här” var svaret vi fick tillbaka, men det var inga sura miner. Snarare en form av bestämd osäkerhet. De var inte intresserade av vart vi var på väg eller var vi kom ifrån, de var bara intresserade av att hantera det enligt manualen. Problemet var att de inte tycktes ha någon manual och när svaret på om de hade haft turister där tidigare blev ett skrattande “nej” kändes det som att vi skulle kunna ta oss ur det hela på ett ganska smidigt sätt. Fortfarande var vi säkra på att de skulle vilja kolla bilderna i vår kamera och under tiden som de fotograferade alla sidor av våra pass och oss själva i många olika vinklar påbörjade Johan en avledningsmanöver i stil med Vanheden i Jönssonligan. Genom att vifta med kartan, prata engelska med killen i träningsoverall och ställa frågor som var omöjliga att svara på fick han den uppmärksamhet som krävdes för att Ola skulle kunna öppna sin styrväska och snabbt radera bilden på skylten. När detta var gjort kände vi oss trygga att börja skämta lite med de tre tjänstemännen, något som togs emot med en likgiltighet men utan agg.

I Ebian fick vi besök på rummet, igen. Exakt vad det var de skulle göra var alltid lite oklart. Vi hjälpte dem på traven genom att ta fram pass och fylla i blanketterna själva.

När formaliteterna var över insåg jag att det nog inte blev någon kamerakontroll. Om vi hade tagit fram kameran och visat dem hade de säkert utbrustit i ett “ahaaa! camera!” och varit väldigt intresserade av att kolla, men eftersom manualen var bristfällig när det gällde hanteringen av förbjudna turister glömde de nog helt enkelt bort det. Istället hade situationen svängt från ett polisiärt ärende till ett logistiskt problem, ett problem som vi tycktes dela med poliserna. De konstaterade att vi inte kunde fortsätta framåt och vi konstaterade att vi inte kunde vända tillbaka. Det började bli mörkt och vi skulle aldrig hinna upp för backen innan solen gått ner. Ett dödläge uppstod. De ville att vi skulle stoppa en lastbil, lasta på våra cyklar och sedan åka gemensamt till Ebian, ca 15-20 km längre fram. Vi sa att vi isåfall ville åka i lastbilen, eftersom vi ville vara tillsammans med våra cyklar. Det gick inte. Då föreslog vi att en av poliserna skulle åka med i lastbilen, men mannen i kostym konstaterade torrt att det var omöjligt. “It’s not very comfortable” sa han kallt. Efter långa diskussioner (och ett antal misslyckade försök att stoppa lastbilar) tröttnade de och konstaterade att vi fick lasta in alltihop i deras Volkswagen Santana. Det blev väldigt trångt med åtta cykelväskor, två cyklar och fem personer i en så liten bil men det gick.

Vi åkte förbi Jinkouhe (som jag glatt berättade för mannen i kostym betydde “lycka till” på polska) och blev släppta vid en vägtull, ca 15 km innan Ebian. Vi lastade ur, vi tackade, de tackade och mannen i träningsoverall fotograferade oss tillsammans med de andra två herrarna. “Som souvenir!” ropade de glatt och körde därifrån. I det hela taget en mycket märklig händelse. Senare på kvällen fick vi nytt besök av polisen på vårt hotellrum i Ebian, men då endast en rutinkontroll av pass och papper. Vi har generellt bara haft positiva upplevelser av polisen i Kina, alla har varit hemskt trevliga och lätta att ha att göra med (något som kanske är lite förvånande). Men… Och det är ett stort men. Systemet är rubbat från grunden. Vad var det som fick byinvånarna att tjalla? Otäckt.

Visum!

Det känns kanske tidigt att börja fundera på det nu, men visumproblemet inför den här turen är större än något vi tidigare hanterat. Eftersom vi båda är kontrollmänniskor som vill ha allting planerat in i minsta detalj har vi försökt reda ut hur vi ska få tag på alla visum redan nu. Helst av allt hade vi velat skaffa dem hemifrån, men det visste vi redan från början att det inte skulle vara rimligt. Nu har vi skaffat oss en förhållandevis bra bild av hur stora problemen kommer att bli och i vanlig ordning en plan för hur de ska hanteras…

  • Hemifrån ordnar vi ett “magiskt nummer” av en iransk resebyrå som gör att vi kan hämta vårt iranska visum i Istanbul.
  • I Istanbul hämtar vi det iranska visumet och kontrollerar möjligheterna att söka ett kinesiskt sex månaders double entry, något vi antar är omöjligt.
  • I Batumi, Georgien, försöker vi skaffa ett visum till Azerbadjan. Det ska gå, tydligen.
  • I Teheran presenterar vi det LOI vi köp av stantours och skaffar oss ett visum till Uzbekistan. Vi försöker skaffa kinesiskt visum även här, om det går. Vi beställer ett transitvisum till Turkmenistan, förhoppningsvis med upphämtning i Mashad.
  • I Mashad hämtar vi förhoppningsvis vårt turkmenska transitvisum.
  • I Tashkent skaffar vi ett visum och ett GBAO-permit till Tadjikistan. Om vi inte lyckats skaffa ett kinesiskt visum tidigare gör vi det här.
  • I Dushanbe skaffar vi ett lagom långt visum till Kirgizistan. Kanske även ett indiskt visum, om det går.
  • Visum till Pakistan skaffar vi i Sost, på gränsen. Det ska gå, tydligen. Gör det inte det får vi… Ja, det  vet vi inte. Det får lösa sig då.
  • Sista chansen för indiskt visum är i Islamabad eller Lahore, antar jag.

Vi hoppas kunna släppa visumproblemen nu för ett ögonblick och fokusera på viktigare saker i förberedelserna inför turen. Allting är visserligen färdigt, det är bara att packa ihop och ge sig av. Rent praktiskt har vi nog aldrig varit så förberedda inför en tur som vi är nu. Mentalt är situationen en annan, men vi hoppas på de första 100 milens magiska inverkan på kropp och själ. Rutten är långt ifrån spikad, men ni kommer att kunna följa vår framryckning här på bloggen och på kartan.

Tack vare den moderna teknikens framsteg har vi lyckats ladda upp en del filmklipp på youtube från våra tidigare turer! Kolla gärna.

Minnen från Yunnan