Archive for the ‘Hemmavid’ Category

Stunder vi minns #3 – Björnen i karpaterna

Peak Omul i karpaterna

Bortsett från fyra dagars kurering hos Andreas i Debrecen hade vi spurtat genom Ungern och när vi hade levt backpackerliv i både Sighisoara och Brasov såg vi fram emot att ge oss upp i bergen. Transylvanien hade behandlat oss väl, vi åt gott och besökte klassiska sevärdheter. Vi har ingen uppfattning om hur det ser ut idag, men 2008 hade turistnäringen goda möjligheter att expandera till helt andra nivåer än vad vi såg. Otroligt vacker natur, mysiga gamla städer och en låg prisnivå borde lockat betydligt fler turister än vad vi upplevde hade hittat dit.

Vi visste inte alls vad vi hade att vänta oss när vi bunkrade upp inför cyklingen över karpaterna. Av någon anledning trodde vi att vi skulle ut i fullständig ödemark och köpte mat och vatten för fyra dagar. Något vi ångrade när det började stiga, att cykla 800 höjdmeter på 10 km med tiotalet kilo vatten på cykeln var tungt. Samtidigt gick det stabilt uppåt och det var något av ett antiklimax när vi nådde toppen. Vi hade, som vanligt, mer att ge. Det visade sig att det fanns både affär och restaurang på toppen av passet så vi kunde dricka och äta vår medhavda mat med gott samvete. Eftersom det tagit ett par timmar att nå toppen och vi ville ha tid att njuta lite av den vackra naturen innan vi började cykla ner bestämde vi oss för att försöka hitta en bra tältplats. Passet var långt och platt, man kom liksom upp på en platå och där låg en liten by samt flera vägar in i skogen. Först tänkte vi oss en tältplats på baksidan av en restaurang eller liknande, som flera gånger förr i Rumänien, men efter att ha pratat med en lokal ortsbo som upprepade “camping” flera gånger och pekade på en väg in i skogen tänkte vi att det var värt ett försök.

Vi cyklade längs med vägen, passerade en vägbom och kom fram till en stor öppen yta i en dalgång. Längst ner låg en stuga med restaurang och toaletter men ingenstans hittade vi en reception. Om det var en campingplats som man egentligen skulle betalat för eller en fricamping var svårt att avgöra, men vi bestämde oss för att slå upp vårt tält och se om det var någon som reagerade. En bäck separerade dalgången ungefär i mitten och av någon anledning hade alla valt att tälta på den ena sidan. Vi valde naturligtvis den andra. Varför kan jag inte riktigt minnas nu men förmodligen ville vi vara lite för oss själva. Efter att ha slagit upp tältet satte vi oss och lagade mat. Det bjöds på kycklinghjärtan och bröd, något av det vidrigaste Johan fram till denna dag har försökt laga på Primusen. Ola fokuserade på brödet och vi spetsade kvälls-téet med lite rom som vi hade med oss i packningen. Allt var frid och fröjd.

När det började närma oss kvällning kom en man bort till oss på vår sida bäcken. Han hälsade trevligt men verkade upprörd. Han pekade på tältet och skakade på huvudet och pekade därefter på andra sidan bäcken. Vi trodde först att vi kanske brutit mot några lokala ordningsföreskrifter genom att tälta på fel sida, men han verkade inte arg. Mest mån om att vi flyttade tältet. “Ourse! Ourse!” utbrast han plötsligt och pekade in mot skogen. Johan följde visserligen med dåligt på fransklektionerna i skolan, men Ourse kunde han komma ihåg betydde björn och vi förstod genast vad han försökte säga. Vi packade ihop tältet (med mannens lite tafatta hjälp) och han ledde oss över på andra sidan och visade var han tänkte sätta upp sitt tält. Vi inbjöds att hålla honom sällskap på samma gräsplätt och vi hade inte hjärta att säga emot.

Vårt hem

När vi började sätta upp tältet en andra gång ropade mannen upprört på oss igen. Denna gång för att informera oss om att det kunde blåsa rejält på natten och att vi skulle sätta tältet på andra hållet. Vi försökte förklara att tältet säkert skulle klara av de vindar som kunde komma här, men han gav sig inte och vi fick flytta tältet flera gånger innan han var nöjd. När han själv sedan började sätta upp sitt eget tält förstod vi varför han var så noga med att ställa det rätt, hans tält var av en kåta-konstruktion som var nästan tre meter högt men bara två meter brett. Vi förstod att han var mån om att inte ställa det i vindriktningen…

Morgonen därpå vaknade vi efter en kall natt. Vi packade rutinmässigt ihop tältet och packningen och började cykla därifrån. Mannen som hade hjälpt oss med tältet vinkade och pekade på andra sidan. Soptunnan som stod ett par meter från där vårt tält en gång hade stått var vält och det låg sopor utspritt över gräset. Om det verkligen varit en björn eller något annat djur spelade oss ingen större roll, vi var glada att mannen övertalat oss att sova på andra sidan. Och vi var glada att Johan hade lyssnat på Tildas franskundervisning på högstadiet.

Stunder vi minns #2 – Winter Månsson

Vår research innan vi gav oss iväg till sydostasien hade luckor. Man kan tycka att vi bara har oss själva att skylla men kunde ingen berättat för oss om Winter Månsson? Vi förväntade oss strålande sol och minst 25 grader genom hela sydostasien men tydligen har Vietnam en egen monsun. Vintermonsunen! Från och med att vi passerade Hai Van pass norrut och till och med att vi svängde västerut över bergen var det ett konstant regnande. Vi har aldrig tidigare (eller senare!) varit med om så mycket fukt. Vädret illustreras nedan genom ett klipp från när vi cyklade in i Hue. Johan hade fått en vietnamesisk följeslagare som luktade öl och pratade engelska.

Vår insamling till Cancerfonden har hittills genererat 1450 kr. Tack!

Visum!

Det känns kanske tidigt att börja fundera på det nu, men visumproblemet inför den här turen är större än något vi tidigare hanterat. Eftersom vi båda är kontrollmänniskor som vill ha allting planerat in i minsta detalj har vi försökt reda ut hur vi ska få tag på alla visum redan nu. Helst av allt hade vi velat skaffa dem hemifrån, men det visste vi redan från början att det inte skulle vara rimligt. Nu har vi skaffat oss en förhållandevis bra bild av hur stora problemen kommer att bli och i vanlig ordning en plan för hur de ska hanteras…

  • Hemifrån ordnar vi ett “magiskt nummer” av en iransk resebyrå som gör att vi kan hämta vårt iranska visum i Istanbul.
  • I Istanbul hämtar vi det iranska visumet och kontrollerar möjligheterna att söka ett kinesiskt sex månaders double entry, något vi antar är omöjligt.
  • I Batumi, Georgien, försöker vi skaffa ett visum till Azerbadjan. Det ska gå, tydligen.
  • I Teheran presenterar vi det LOI vi köp av stantours och skaffar oss ett visum till Uzbekistan. Vi försöker skaffa kinesiskt visum även här, om det går. Vi beställer ett transitvisum till Turkmenistan, förhoppningsvis med upphämtning i Mashad.
  • I Mashad hämtar vi förhoppningsvis vårt turkmenska transitvisum.
  • I Tashkent skaffar vi ett visum och ett GBAO-permit till Tadjikistan. Om vi inte lyckats skaffa ett kinesiskt visum tidigare gör vi det här.
  • I Dushanbe skaffar vi ett lagom långt visum till Kirgizistan. Kanske även ett indiskt visum, om det går.
  • Visum till Pakistan skaffar vi i Sost, på gränsen. Det ska gå, tydligen. Gör det inte det får vi… Ja, det  vet vi inte. Det får lösa sig då.
  • Sista chansen för indiskt visum är i Islamabad eller Lahore, antar jag.

Vi hoppas kunna släppa visumproblemen nu för ett ögonblick och fokusera på viktigare saker i förberedelserna inför turen. Allting är visserligen färdigt, det är bara att packa ihop och ge sig av. Rent praktiskt har vi nog aldrig varit så förberedda inför en tur som vi är nu. Mentalt är situationen en annan, men vi hoppas på de första 100 milens magiska inverkan på kropp och själ. Rutten är långt ifrån spikad, men ni kommer att kunna följa vår framryckning här på bloggen och på kartan.

Tack vare den moderna teknikens framsteg har vi lyckats ladda upp en del filmklipp på youtube från våra tidigare turer! Kolla gärna.

Rejäla doningar

Vi visste att den beställda frampakethållaren från Surly skulle vara rejäl, men ändå blev vi förvånade när vi såg pjäsen som skulle monteras på cykeln. 1,2 kg vägde schabraket (inklusive de 16 skruvarna, 32 brickorna, sex distanserna och en mängd låsmuttrar av ganska tveksam kvalité) men väl monterad var den värd varenda gram. Den extra hyllan fram kommer att vara guld värd när packningen ökar i vikt och volym inför nästa tur. Kanske är det prylnörderi, det ska vi inte förneka, men vi vill ändå försöka hävda att vi åtminstone väger in relationen mellan funktion och pris när vi köper prylar. Den nya hyllan kommer att bli en perfekt plats för sovsäck och liggunderlag.

Bultsaxen som syns nederst i bild är inte med enbart för att Ola ville visa sin gamla trotjänare utan för att den var ett ovärderligt redskap när man dragit sönder gängorna i muttrarna. Märkligt att man tillsammans med en pakethållare för 1200 kr levererar låsmuttrar som en efter en drogs sönder. Allting annat tycks hålla mycket hög kvalité, kanske hade vi otur men det känns inte rimligt att behöva klippa tre skruvar efter att de totalfastnat på grund av en kass mutter. Bortsett från det (och att manualen var en Xerox av indisk kvalité) gick monteringen som en dans.

Cyklarna är nu utrustningsmässigt kompletta. Fortfarande återstår en del justeringar, men vi ska förhoppningsvis slippa köpa fler delar. Nu fortsätter vi med kläderna…

20111123-232920.jpg 20111123-232953.jpg

Manligt värre

20111114-224930.jpgDet ser alltid värre ut än vad det är när det slår gnistor. Här är Ola i färd med att renovera en gammal världsmästarcykel från crescent. Det blir en bra pendlarhoj, säger han, men egentligen är det nog mest för att stilla behovet av cykelmeck. Långfärdscyklarna står nämligen nästintill klara i verkstaden och det är bara småfix kvar. Planeringen inför nästa års tur är i princip färdig, men har ändå inte riktigt satt igång. Vi känner oss väl förberedda och planeringen består ännu mest av att skriva listor, förbereda sprutor och förhandla med eventuella sponsorer.

Vi har uppdaterat hemsidan med reseberättelser från turen Bangkok-Chengdu och lagt upp en insamling till Cancerfonden. Skänk gärna en slant. Bloggen kommer att uppdateras mer frekvent nu under vintern och vi ska försöka leverera info om nästa års tur så fort vi känner att det är läge att göra det. Tills vidare; håll tillgodo med reseberättelser från Laos och Vietnam samt sporadiska uppdateringar på vår Twitter (som även finns till höger).