Archive for the ‘Bangkok – Chengdu 2009/2010’ Category

Stunder vi minns #2 – Winter Månsson

Vår research innan vi gav oss iväg till sydostasien hade luckor. Man kan tycka att vi bara har oss själva att skylla men kunde ingen berättat för oss om Winter Månsson? Vi förväntade oss strålande sol och minst 25 grader genom hela sydostasien men tydligen har Vietnam en egen monsun. Vintermonsunen! Från och med att vi passerade Hai Van pass norrut och till och med att vi svängde västerut över bergen var det ett konstant regnande. Vi har aldrig tidigare (eller senare!) varit med om så mycket fukt. Vädret illustreras nedan genom ett klipp från när vi cyklade in i Hue. Johan hade fått en vietnamesisk följeslagare som luktade öl och pratade engelska.

Vår insamling till Cancerfonden har hittills genererat 1450 kr. Tack!

Stunder vi minns #1 – Aliens not permitted

Trevlig cykling längs med floden, även om Ola ser lite nervös ut. Kanske visste han vad som skulle hända? :)

Efter 600 mil på sadeln hade bergscyklingen börjat bli rutin. Vi kollade upp vägar på internet och visste hela tiden vad som skulle komma runt nästa hörn, något som störde oss lite. Exakt vad det var som fick oss att välja den högra vägen vid ett vägskäl, när alla andra cyklister vi läst om valt vänster, vet vi inte riktigt. Kanske såg vägen finare ut på kartan? Kanske var det bara lusten att ge sig ut i opistad terräng som drog? Oavsett vilket rullade vi fram på en vacker väg längs med en flod. Vägen hade nog ett par år på nacken, men förbättrades med tunnlar genom bergen istället för branta stigningar över dem och följde floden utan några egentliga höjdskillnader. Vi var helnöjda med vårt vägval och cyklade på i snabb takt. Ett tiotal tunnlar senare önskade vi kanske att få en stigning, att cykla i tunnlar är aldrig särskilt kul. Särskilt inte när de inte är riktigt färdigbyggda utan ett svart, dammigt hål man cyklar genom.

Strax efter tolv kom vi till en by där vi bestämde oss för att äta lunch. Inga konstiga miner, ingen som frågade vart vi var på väg. Vi märkte inget ovanligt med detta lunchstopp utan allt verkade precis som det alltid är i Kina. Efter att nudlarna hamnat i magen började vi rulla nedför en lång nedförsbacke. Som vanligt bildades det ett mellanrum mellan oss, det händer alltid i långa nedförsbackar då man stannar för att ta bilder, dricka vatten etc. Vi brukar inte vänta på varandra när vi vet att backen så småningom tar slut. Problemet var att när Ola såg den stora skylten som signalerade att vi nog borde vänt och cyklat tillbaka hade Johan redan hunnit ett par kilometer ner för backen. Ola, som naivt tänkte att det var en relik från en svunnen tid, fotograferade skylten och fortsatte cykla. “Aliens are not permitted to enter, closed area. Leshan PSB”. Väl nere mötte vi upp varandra och Ola visar glatt sin bild. Vi hade nu avverkat en nedförsbacke på 10-15 km och hade överhuvudtaget ingen lust att cykla upp igen. Klockan började trots allt bli mycket och vi ville komma till Jinhezhen innan det blev mörkt. Att ta oss hela vägen till Ebian, som var vår ursprungliga plan, insåg vi skulle bli svårt. Vi visste att Ebian var öppet för utlänningar och hoppades att även Jinkouhe skulle vara det och att det bara var en kort vägsnutt som var no-go.

Efter 10-15 km cykling i rejäl motvind längs med floden blev vi varse om att så inte var fallet. En Volkswagen Santana (blå, som alla andra kinesiska bilar av denna modell) svängde in framför oss och signalerade att vi skulle stanna. Vi drog genast slutsatsen att någon i byn där vi åt lunch hade ringt och skvallrat för polisen. Varför stoppade de oss inte bara? Att ringa säkerhetspolisen istället för att ropa åt oss att stanna är en mentalitet som jag har svårt att förstå. Tre män klev ur bilen. En man i uniform, en i en dåligt sittande tweedkostym och en yngre kille i träningsoverall. Mannen i kostym, som var kort och såg väldigt trött ut, pratade lite engelska och informerade oss om att vi var ute på djupt vatten. De legitimerade sig som PSB och vi såg så oförstående ut som vi bara kunde. Vi insåg snabbt att bilden av skylten som Ola hade i sin kamera kunde vara betydligt mer problematisk än bilder av eventuella skyddsobjekt. Det är svårt att hävda sig ovetande när man har ett foto av skylten som informerar om att vi begår ett lagbrott. Vi förutsatte att de skulle vilja se våra bilder och började försiktigt diskutera hur vi skulle lösa det.

Johan förde som vanligt vår talan och började tidigt mjuka upp stämningen genom att berömma Sichuan och poängtera att vi fått höra att hela Sichuan var öppet för turister. “Inte här” var svaret vi fick tillbaka, men det var inga sura miner. Snarare en form av bestämd osäkerhet. De var inte intresserade av vart vi var på väg eller var vi kom ifrån, de var bara intresserade av att hantera det enligt manualen. Problemet var att de inte tycktes ha någon manual och när svaret på om de hade haft turister där tidigare blev ett skrattande “nej” kändes det som att vi skulle kunna ta oss ur det hela på ett ganska smidigt sätt. Fortfarande var vi säkra på att de skulle vilja kolla bilderna i vår kamera och under tiden som de fotograferade alla sidor av våra pass och oss själva i många olika vinklar påbörjade Johan en avledningsmanöver i stil med Vanheden i Jönssonligan. Genom att vifta med kartan, prata engelska med killen i träningsoverall och ställa frågor som var omöjliga att svara på fick han den uppmärksamhet som krävdes för att Ola skulle kunna öppna sin styrväska och snabbt radera bilden på skylten. När detta var gjort kände vi oss trygga att börja skämta lite med de tre tjänstemännen, något som togs emot med en likgiltighet men utan agg.

I Ebian fick vi besök på rummet, igen. Exakt vad det var de skulle göra var alltid lite oklart. Vi hjälpte dem på traven genom att ta fram pass och fylla i blanketterna själva.

När formaliteterna var över insåg jag att det nog inte blev någon kamerakontroll. Om vi hade tagit fram kameran och visat dem hade de säkert utbrustit i ett “ahaaa! camera!” och varit väldigt intresserade av att kolla, men eftersom manualen var bristfällig när det gällde hanteringen av förbjudna turister glömde de nog helt enkelt bort det. Istället hade situationen svängt från ett polisiärt ärende till ett logistiskt problem, ett problem som vi tycktes dela med poliserna. De konstaterade att vi inte kunde fortsätta framåt och vi konstaterade att vi inte kunde vända tillbaka. Det började bli mörkt och vi skulle aldrig hinna upp för backen innan solen gått ner. Ett dödläge uppstod. De ville att vi skulle stoppa en lastbil, lasta på våra cyklar och sedan åka gemensamt till Ebian, ca 15-20 km längre fram. Vi sa att vi isåfall ville åka i lastbilen, eftersom vi ville vara tillsammans med våra cyklar. Det gick inte. Då föreslog vi att en av poliserna skulle åka med i lastbilen, men mannen i kostym konstaterade torrt att det var omöjligt. “It’s not very comfortable” sa han kallt. Efter långa diskussioner (och ett antal misslyckade försök att stoppa lastbilar) tröttnade de och konstaterade att vi fick lasta in alltihop i deras Volkswagen Santana. Det blev väldigt trångt med åtta cykelväskor, två cyklar och fem personer i en så liten bil men det gick.

Vi åkte förbi Jinkouhe (som jag glatt berättade för mannen i kostym betydde “lycka till” på polska) och blev släppta vid en vägtull, ca 15 km innan Ebian. Vi lastade ur, vi tackade, de tackade och mannen i träningsoverall fotograferade oss tillsammans med de andra två herrarna. “Som souvenir!” ropade de glatt och körde därifrån. I det hela taget en mycket märklig händelse. Senare på kvällen fick vi nytt besök av polisen på vårt hotellrum i Ebian, men då endast en rutinkontroll av pass och papper. Vi har generellt bara haft positiva upplevelser av polisen i Kina, alla har varit hemskt trevliga och lätta att ha att göra med (något som kanske är lite förvånande). Men… Och det är ett stort men. Systemet är rubbat från grunden. Vad var det som fick byinvånarna att tjalla? Otäckt.

Minnen från Yunnan

Det var meningen…

…att vi skulle suttit pa ett flyg till Amsterdam just precis nu. Det gor vi inte. Trist.

Tanken ar nu att vi ska flyga till Guangzho (en stad) till Bangkok (en annan stad i ett land som snart antingen har inbordeskrig eller en ny regering) vidare till Rom (en tredje stad som inte ligger i asien). Ola hoppas dar pa att hitta ett flyg till Tyskland eller, annu battre, Kopenhamn. Trist.

Jag har blivit lovad att min cykel ska skickas med forsta basta KLM-flyg till Rom. Olas cykel ska pa samma satt forhoppningsvis hamna i Kopenhamn. Det kanske kan fungera. Att ta cyklarna pa samma flyg som oss sjalva hade kostat oss narmare 6000 kr per cykel, pengar som vi inte hade fatt tillbaka om den nya flygningen stalls in den ocksa… Trist.

En visumforlangning…

…i Lijiang bjod inte pa nagra stora utmaningar. Reglerna sager att man som utlanning maste registrera sig i varje stad man ska sova i, men de hotell vi bott pa har inte riktigt brytt sig. Det har inte vi heller. Enligt backpackers vi traffat pa vagen skulle detta bli ett problem nar vi ville ansoka om visumforlangning i Lijiang, de skulle ha synpunkter pa att vi underlatit att registrera oss.

Vi kom till PSB utan att ens vara registrerade pa hotellet i Lijiang. Det visade sig vara omojligt att fa en visumforlangning utan att man fanns i deras hotell-registrerings-system (vilket land med sjalvrespekt har inte ett sant?) och efter att var handlaggare (en trevlig tjej) ringt och skallt lite pa hotellet akte vi tillbaka for att registrera oss. Det rackte bevisligen med en registrering pa en manad, for nar vi kom tillbaka till kontoret (efter deras 3,5 h langa lunch) fick vi enkelt vara nya visum av en kille som sag ut att redan vara kladd for kvallens dans… Lite ovantat fick vi 32 dagar istallet for 30.

Vi har efter langa overlaggningar kommit fram till att vi inte kommer att cykla den sista biten fran Chengdu till Peking. Den beskrivs till storsta delen som en halvplatt, sotig, vag genom en industrialiserad del av Kina. Det ar inte riktigt vad vi ar ute efter. Nar vi kommer till Chengdu (om ungefar 80 mil) kommer vi ha cyklat over 700 mil genom sydostasien och sodra kina. Ola kanner sig nojd och har valt att boka en flygbiljett hem till Kph i mitten av april, och for min egen del kanns det som att man kommit in i nagot av en atervandsgrand. Att cykla genom Tibet, som det ser ut nu, ar omojligt och tiden begransar mig att cykla hemat via stan-landerna (det kommer en tid for det ocksa, kanske snart…). Samtidigt tycker jag det ar helt ologiskt att aka hem nar jag inte borjar jobba foran den 1 juni och kommer darfor flyga till Rom och cykla over alperna hemat. Det kan nog bli bra. En var-cykling genom europa kan vara en romantisk upplevelse tillsammans med min cykel och mitt talt, men det kan ocksa vara betydligt blotare och kallare an man kanske hade onskat.

Jag onskar att vi hade kunnat ladda upp bilder, men det verkar inte som att det fungerar. Vi fortsatte cykla osterut fran Lijiang, via Yongsheng, Panizihua och ett antal andra kinesiska betongstader till Xichang dar vi har en vilodag for att spara pa krafterna infor de sista backarna. Aven om de senaste tva manadernas bergscykling varit en frojd for alla sinnen sa vill nog vara ben lamna in en reservation…

Den varsta torkan pa hundra ar (enligt den statliga CCTV9 pa engelska) har gjort landskapet torrt och brunt i hela Yunnan, men de senaste dagarna i Sichuan har faktiskt bjudit pa lite gronare landskap. Vyerna ar mindre spektakulara an nar vi var uppe pa hogre hojder, men det ar onekligen mysig cykling i ett vackert landskap. Byarna ligger tatare och det ar latt att fa tag pa mat och lask (nar man blir sockersugen, vilket man ar for det mesta) och vagen gar upp och ner snarare an upp,upp,upp,upp,upp,neeeeeeeer. Vi hade en 35 km nedforsbacke forsta dagen ut ur Lijiang, foljt av en 10 km stigning samma dag men i ovrigt har man fatt tillbaka varje liten stigning med en liten nedforsbacke.

Vi fortsatter nu mot Chengdu och tankte stanna till och kolla pa varldens storsta Buddha i Leshan pa vagen dit.