Transnistrien och Moldavien

De flesta Moldaver skulle nog inte gilla att vi räknar Transnistrien som ett eget land, men med egen valuta, gränskontroll, militär och polisväsende känns det dumt att inte skilja dem åt. Vi cyklade på fler småvägar över Ukrainska vidder för att nå gränsposteringen, där vi var glada att vi kunde gå i filen för fotgängare istället för bilar. Av de hundratalet bilar som stod i kö när vi kom hade bara en handfull kommit igenom när vi passerade gränsen till Transnistrien en knapp halvtimme senare. Ryktet till trots var det en smidig process, där gränsvakterna hade sinne för humor och skrattade glatt åt vår skoltyska.

Väl inne i Tiraspol, huvudstaden i denna de facto stat som styrs av ”sheriffen”, passade vi på att besöka en ”Sheriff Hypermarket”, kolla på ”Sheriff Stadium”, handla läsk på ”Sheriff Petrol” och växlade till oss Transnisterrubel på ”Sheriff Bank”. De rubel vi fick ut gick dock snabbt åt och när vi skulle betala inträde på ett sorgligt litet museum mitt emot parlamentsbyggnaden fick vi betala med en trasig ukrainsk sedel som vi inte lyckats växla. Vi erbjöd dem fina, släta amerikanska dollar men åt dessa rynkade tanten i kassan på näsan.

Vi pressade vidare mot Moldavien men gjorde först ett kort besök i Bender, där Karl XII uppenbarligen ska ha vilat upp sig i närmare fyra år. Vi gjorde en snabbvisit på 40 minuter och konstaterade att av Karl XII syntes inga spår, men att de ryska fredsbevarande styrkorna gjorde ett bra jobb. Allt verkade relativt fredligt.

På ”gränsen” till Moldavien blev vi utstämplade ur Transnistrien och välkomnade i Moldavien av ytterligare en kul gränsvakt som tyckte att våra svenska pass var de finaste som fanns. Det är dock viktigt att poängtera att det inte var en formell gränspostering utan bara ett ställe där man kunde få en moldavisk stämpel eftersom man kommit in i ”Moldavien” från en gränspostering där Moldaviska myndigheter av naturliga skäl inte kunde hälsa oss välkomna.

inlagg31 inlagg32

Lämna en kommentar

* måste du fylla i