Stunder vi minns #3 – Björnen i karpaterna

Peak Omul i karpaterna

Bortsett från fyra dagars kurering hos Andreas i Debrecen hade vi spurtat genom Ungern och när vi hade levt backpackerliv i både Sighisoara och Brasov såg vi fram emot att ge oss upp i bergen. Transylvanien hade behandlat oss väl, vi åt gott och besökte klassiska sevärdheter. Vi har ingen uppfattning om hur det ser ut idag, men 2008 hade turistnäringen goda möjligheter att expandera till helt andra nivåer än vad vi såg. Otroligt vacker natur, mysiga gamla städer och en låg prisnivå borde lockat betydligt fler turister än vad vi upplevde hade hittat dit.

Vi visste inte alls vad vi hade att vänta oss när vi bunkrade upp inför cyklingen över karpaterna. Av någon anledning trodde vi att vi skulle ut i fullständig ödemark och köpte mat och vatten för fyra dagar. Något vi ångrade när det började stiga, att cykla 800 höjdmeter på 10 km med tiotalet kilo vatten på cykeln var tungt. Samtidigt gick det stabilt uppåt och det var något av ett antiklimax när vi nådde toppen. Vi hade, som vanligt, mer att ge. Det visade sig att det fanns både affär och restaurang på toppen av passet så vi kunde dricka och äta vår medhavda mat med gott samvete. Eftersom det tagit ett par timmar att nå toppen och vi ville ha tid att njuta lite av den vackra naturen innan vi började cykla ner bestämde vi oss för att försöka hitta en bra tältplats. Passet var långt och platt, man kom liksom upp på en platå och där låg en liten by samt flera vägar in i skogen. Först tänkte vi oss en tältplats på baksidan av en restaurang eller liknande, som flera gånger förr i Rumänien, men efter att ha pratat med en lokal ortsbo som upprepade “camping” flera gånger och pekade på en väg in i skogen tänkte vi att det var värt ett försök.

Vi cyklade längs med vägen, passerade en vägbom och kom fram till en stor öppen yta i en dalgång. Längst ner låg en stuga med restaurang och toaletter men ingenstans hittade vi en reception. Om det var en campingplats som man egentligen skulle betalat för eller en fricamping var svårt att avgöra, men vi bestämde oss för att slå upp vårt tält och se om det var någon som reagerade. En bäck separerade dalgången ungefär i mitten och av någon anledning hade alla valt att tälta på den ena sidan. Vi valde naturligtvis den andra. Varför kan jag inte riktigt minnas nu men förmodligen ville vi vara lite för oss själva. Efter att ha slagit upp tältet satte vi oss och lagade mat. Det bjöds på kycklinghjärtan och bröd, något av det vidrigaste Johan fram till denna dag har försökt laga på Primusen. Ola fokuserade på brödet och vi spetsade kvälls-téet med lite rom som vi hade med oss i packningen. Allt var frid och fröjd.

När det började närma oss kvällning kom en man bort till oss på vår sida bäcken. Han hälsade trevligt men verkade upprörd. Han pekade på tältet och skakade på huvudet och pekade därefter på andra sidan bäcken. Vi trodde först att vi kanske brutit mot några lokala ordningsföreskrifter genom att tälta på fel sida, men han verkade inte arg. Mest mån om att vi flyttade tältet. “Ourse! Ourse!” utbrast han plötsligt och pekade in mot skogen. Johan följde visserligen med dåligt på fransklektionerna i skolan, men Ourse kunde han komma ihåg betydde björn och vi förstod genast vad han försökte säga. Vi packade ihop tältet (med mannens lite tafatta hjälp) och han ledde oss över på andra sidan och visade var han tänkte sätta upp sitt tält. Vi inbjöds att hålla honom sällskap på samma gräsplätt och vi hade inte hjärta att säga emot.

Vårt hem

När vi började sätta upp tältet en andra gång ropade mannen upprört på oss igen. Denna gång för att informera oss om att det kunde blåsa rejält på natten och att vi skulle sätta tältet på andra hållet. Vi försökte förklara att tältet säkert skulle klara av de vindar som kunde komma här, men han gav sig inte och vi fick flytta tältet flera gånger innan han var nöjd. När han själv sedan började sätta upp sitt eget tält förstod vi varför han var så noga med att ställa det rätt, hans tält var av en kåta-konstruktion som var nästan tre meter högt men bara två meter brett. Vi förstod att han var mån om att inte ställa det i vindriktningen…

Morgonen därpå vaknade vi efter en kall natt. Vi packade rutinmässigt ihop tältet och packningen och började cykla därifrån. Mannen som hade hjälpt oss med tältet vinkade och pekade på andra sidan. Soptunnan som stod ett par meter från där vårt tält en gång hade stått var vält och det låg sopor utspritt över gräset. Om det verkligen varit en björn eller något annat djur spelade oss ingen större roll, vi var glada att mannen övertalat oss att sova på andra sidan. Och vi var glada att Johan hade lyssnat på Tildas franskundervisning på högstadiet.

Lämna en kommentar

* måste du fylla i