Stunder vi minns #1 – Aliens not permitted

Trevlig cykling längs med floden, även om Ola ser lite nervös ut. Kanske visste han vad som skulle hända? :)

Efter 600 mil på sadeln hade bergscyklingen börjat bli rutin. Vi kollade upp vägar på internet och visste hela tiden vad som skulle komma runt nästa hörn, något som störde oss lite. Exakt vad det var som fick oss att välja den högra vägen vid ett vägskäl, när alla andra cyklister vi läst om valt vänster, vet vi inte riktigt. Kanske såg vägen finare ut på kartan? Kanske var det bara lusten att ge sig ut i opistad terräng som drog? Oavsett vilket rullade vi fram på en vacker väg längs med en flod. Vägen hade nog ett par år på nacken, men förbättrades med tunnlar genom bergen istället för branta stigningar över dem och följde floden utan några egentliga höjdskillnader. Vi var helnöjda med vårt vägval och cyklade på i snabb takt. Ett tiotal tunnlar senare önskade vi kanske att få en stigning, att cykla i tunnlar är aldrig särskilt kul. Särskilt inte när de inte är riktigt färdigbyggda utan ett svart, dammigt hål man cyklar genom.

Strax efter tolv kom vi till en by där vi bestämde oss för att äta lunch. Inga konstiga miner, ingen som frågade vart vi var på väg. Vi märkte inget ovanligt med detta lunchstopp utan allt verkade precis som det alltid är i Kina. Efter att nudlarna hamnat i magen började vi rulla nedför en lång nedförsbacke. Som vanligt bildades det ett mellanrum mellan oss, det händer alltid i långa nedförsbackar då man stannar för att ta bilder, dricka vatten etc. Vi brukar inte vänta på varandra när vi vet att backen så småningom tar slut. Problemet var att när Ola såg den stora skylten som signalerade att vi nog borde vänt och cyklat tillbaka hade Johan redan hunnit ett par kilometer ner för backen. Ola, som naivt tänkte att det var en relik från en svunnen tid, fotograferade skylten och fortsatte cykla. “Aliens are not permitted to enter, closed area. Leshan PSB”. Väl nere mötte vi upp varandra och Ola visar glatt sin bild. Vi hade nu avverkat en nedförsbacke på 10-15 km och hade överhuvudtaget ingen lust att cykla upp igen. Klockan började trots allt bli mycket och vi ville komma till Jinhezhen innan det blev mörkt. Att ta oss hela vägen till Ebian, som var vår ursprungliga plan, insåg vi skulle bli svårt. Vi visste att Ebian var öppet för utlänningar och hoppades att även Jinkouhe skulle vara det och att det bara var en kort vägsnutt som var no-go.

Efter 10-15 km cykling i rejäl motvind längs med floden blev vi varse om att så inte var fallet. En Volkswagen Santana (blå, som alla andra kinesiska bilar av denna modell) svängde in framför oss och signalerade att vi skulle stanna. Vi drog genast slutsatsen att någon i byn där vi åt lunch hade ringt och skvallrat för polisen. Varför stoppade de oss inte bara? Att ringa säkerhetspolisen istället för att ropa åt oss att stanna är en mentalitet som jag har svårt att förstå. Tre män klev ur bilen. En man i uniform, en i en dåligt sittande tweedkostym och en yngre kille i träningsoverall. Mannen i kostym, som var kort och såg väldigt trött ut, pratade lite engelska och informerade oss om att vi var ute på djupt vatten. De legitimerade sig som PSB och vi såg så oförstående ut som vi bara kunde. Vi insåg snabbt att bilden av skylten som Ola hade i sin kamera kunde vara betydligt mer problematisk än bilder av eventuella skyddsobjekt. Det är svårt att hävda sig ovetande när man har ett foto av skylten som informerar om att vi begår ett lagbrott. Vi förutsatte att de skulle vilja se våra bilder och började försiktigt diskutera hur vi skulle lösa det.

Johan förde som vanligt vår talan och började tidigt mjuka upp stämningen genom att berömma Sichuan och poängtera att vi fått höra att hela Sichuan var öppet för turister. “Inte här” var svaret vi fick tillbaka, men det var inga sura miner. Snarare en form av bestämd osäkerhet. De var inte intresserade av vart vi var på väg eller var vi kom ifrån, de var bara intresserade av att hantera det enligt manualen. Problemet var att de inte tycktes ha någon manual och när svaret på om de hade haft turister där tidigare blev ett skrattande “nej” kändes det som att vi skulle kunna ta oss ur det hela på ett ganska smidigt sätt. Fortfarande var vi säkra på att de skulle vilja kolla bilderna i vår kamera och under tiden som de fotograferade alla sidor av våra pass och oss själva i många olika vinklar påbörjade Johan en avledningsmanöver i stil med Vanheden i Jönssonligan. Genom att vifta med kartan, prata engelska med killen i träningsoverall och ställa frågor som var omöjliga att svara på fick han den uppmärksamhet som krävdes för att Ola skulle kunna öppna sin styrväska och snabbt radera bilden på skylten. När detta var gjort kände vi oss trygga att börja skämta lite med de tre tjänstemännen, något som togs emot med en likgiltighet men utan agg.

I Ebian fick vi besök på rummet, igen. Exakt vad det var de skulle göra var alltid lite oklart. Vi hjälpte dem på traven genom att ta fram pass och fylla i blanketterna själva.

När formaliteterna var över insåg jag att det nog inte blev någon kamerakontroll. Om vi hade tagit fram kameran och visat dem hade de säkert utbrustit i ett “ahaaa! camera!” och varit väldigt intresserade av att kolla, men eftersom manualen var bristfällig när det gällde hanteringen av förbjudna turister glömde de nog helt enkelt bort det. Istället hade situationen svängt från ett polisiärt ärende till ett logistiskt problem, ett problem som vi tycktes dela med poliserna. De konstaterade att vi inte kunde fortsätta framåt och vi konstaterade att vi inte kunde vända tillbaka. Det började bli mörkt och vi skulle aldrig hinna upp för backen innan solen gått ner. Ett dödläge uppstod. De ville att vi skulle stoppa en lastbil, lasta på våra cyklar och sedan åka gemensamt till Ebian, ca 15-20 km längre fram. Vi sa att vi isåfall ville åka i lastbilen, eftersom vi ville vara tillsammans med våra cyklar. Det gick inte. Då föreslog vi att en av poliserna skulle åka med i lastbilen, men mannen i kostym konstaterade torrt att det var omöjligt. “It’s not very comfortable” sa han kallt. Efter långa diskussioner (och ett antal misslyckade försök att stoppa lastbilar) tröttnade de och konstaterade att vi fick lasta in alltihop i deras Volkswagen Santana. Det blev väldigt trångt med åtta cykelväskor, två cyklar och fem personer i en så liten bil men det gick.

Vi åkte förbi Jinkouhe (som jag glatt berättade för mannen i kostym betydde “lycka till” på polska) och blev släppta vid en vägtull, ca 15 km innan Ebian. Vi lastade ur, vi tackade, de tackade och mannen i träningsoverall fotograferade oss tillsammans med de andra två herrarna. “Som souvenir!” ropade de glatt och körde därifrån. I det hela taget en mycket märklig händelse. Senare på kvällen fick vi nytt besök av polisen på vårt hotellrum i Ebian, men då endast en rutinkontroll av pass och papper. Vi har generellt bara haft positiva upplevelser av polisen i Kina, alla har varit hemskt trevliga och lätta att ha att göra med (något som kanske är lite förvånande). Men… Och det är ett stort men. Systemet är rubbat från grunden. Vad var det som fick byinvånarna att tjalla? Otäckt.

  • Caroline

    February 9th, 2012

    Dziekuje betyder “tack”, you bad student, you.

  • No trackbacks yet

Lämna en kommentar

* måste du fylla i